Birger visste inte att han räddats av Mathias Brännström där han låg i skuggan under ett fikonträd. Det lukade gott, och lukten tycktes komma från ett smörgåsbord en bit bort i det höga gräset, som han fick syn på då han reste sig. Han huttrade till, för det var rätt kallt, och drog en bit av luften tätare omkring sig, i ett försök att behålla värmen. På marken låg ett tunt lager limegrön snö, och det snöade fatiskt limegrön snö en bit bort, strax till höger och smörgåsbordet. Snön tycktes falla från ett halvstort moln, som befann sig ungefär 10 meter upp i luften, men snön tycktes svänga av i luften och fara in under skuggan där Birger stod. Det regnade också, men det var bara vanligt vatten, samlat i droppar med volymen av sisådär en halvliter, och berörde inte Birger lika mycket som de tre små dvärgarna som tycktes konversera med en rosa åsna strax till vänster om smörgåsbordet. En av dvärgarna bar en lustig luva som hade formen av Italien. Den andra dvärgen var iförd en svart kappa av flytande järn, och den tredje var osynlig. Nu över till den rosa åsnan. Den var kanske 15 meter hög, och istället för lyssna på dvärgarnas mullrande stämmor stod den böjd över smörgåsbordet och slickade på det gröna molnet. Dess mun hyste tydligen en hel civilisation av råttor utan kropp, huvud, ben eller svans, för de vällde ur munnen och kastade sig ned i molnet, och kom strax infarandes mot Birger, som fick ducka. När han duckade, och precis vejde undan från en av de extra fula råttorna, kände han hur en värme slog emot honom. Den kom från fikonträdet. Han gick fram, lade försiktigt handen på den vita, fulltständigt släta stammen, och hörde sedan röster. Det var jamande röster, lät som katter, men han förstod dess innebörd. ”Mjaoo, mjaoomjaoo, meejao, mjoaaa mjaaa!” Birger blev helt sne inombords, och släppte trädet. En derivata flög förbi och sjöng en sång om bittra kvällar på månens baksida. Birger bestämde sig. Han var tvungen att ta ett nytt snack med den där gubben.

Annons

The photo has no tags

June 2009