Gubben satt faktiskt vid smörgåsbordet, och smaskade i sig toasts med tjocka lager smör på. Han viftade lite med den lediga handen och molnet, trädet, den osynliga dvärgen, åsnan och den gröna snön försvann. Istället materialiserades en mörkgrå soffa åt Birger att sitta i, och som han slog sig ned i. ”Min son, min son…” började den vise mannen, som hade rakat bort allt skägg. ”Jag är ju inte din son” sade Birger. ”Nej, jag vet, men det är ett bra sätt att inleda en dialog. Dialogen kommer att fortsätta ett tag, och den är rätt viktig. Men, för att jag ska kunna svara på dina frågor måste du först ställa dem” Birger var tyst ett ögonblick. Sedan sade han, med styrka i rösten: ”Toast!” ”Toast?” undrade gubben och tog en tugga en av toast. ”Ja, får jag ta en toast?” ”Vad tror du?” Birger funderade en stund. ”Antagligen inte, men jag skulle gärna vilja smaka?” ”Faktisk, så vill du inte smaka, jag vet det. Eller, jag visste det. Nu vet jag inte så mycket mer. ”Va?” ”En gång visste jag många saker. När Mathias Brännström klippte av mitt skägg förlorade jag en del av min hjärna, den del som samarbetade med oändlighet, som vid avklippningen fick ett slut. Men, oändligheten blir oändlig snart igen, om ett tag, när mitt skägg har fått längden 13.37 centimeter igen” ”Och när är det?” ”Om en oändlighet, såklart. Annars skulle ju mitt skägg ha blivit längre ganska snabbt. Men eftersom nu oändligheten har ett slut lär mitt skägga växa ut när som helst, det tar bara några veckor. Men när det väl har fått längden 13.37 centimeter, så har vi mycket att göra under en mycket, mycket kort tid då oändligheten blir oändligt igen, ända tills mitt skägg inte är 13.37 centimeter långt längre” ”Kommer inte oändligheten för evigt att vara oändlig så fort ditt skägg får rätt längd, eftersom ditt skägg då kommer att börja växa oändligt långsamt?” ”Faktiskt så är jag lite osäker, faktiskt. Faktiskt så skulle jag villa göra ett faktiskt antagande, på faktiska grunder: jag gillar ordet faktiskt, och inte vilket ord som helst, utan ordet faktiskt, faktiskt.” Birger hade somnat, men blev väckt av derivatans sång, som nu handlade om hur djup och fruktansvärd den föregående meningen varit. Birger såg upp och såg att skägget på gubben var längre nu. ”Om….nu!” vrålade gubben och kastade sig upp i luften, och flög iväg. Birger suckade. Birger var trött. Birger ville åka hem. Birger kunde inte åka hem. Birger ville åka hem i alla fall, även om han inte kunde. Okej då, Birger får åka hem. Men Birger vet inte att han faktiskt inte kommer hem. Det jamande han hört hade han tolkat som: ”Sill, det är min favoriträtt”

Annons

The photo has no tags

June 2009