Friday 8 August 2014 photo 1/2
|
Att skriva en text
Jag fick lusten att skriva någonting långt och invecklat, lätta på tankarna i mitt huvud lite men det kommer inte fram något, det står stilla och är helt tomt. Eller snarare tvärtom, det är fullt och allting rör på sig så jag inte kan greppa en enda tanke.
Stress. Wow, det finns så mycket jag skulle vilja säga om detta, lyckligtvis är det inte alls så farligt som för några månader sedan men jag vet alldeles för väl hur det är.
Hur det kan äta upp en inifrån, och känslan att man är levande begravd i en kropp som inte fungerar på det sätt du vill längre. Man hamnar i ett tillstånd där känslorna smulas sönder och blir till slut en zombie, trött på allt och orkar inte tänka. Precis allt gör psykiskt ont. Själen, hjärtat, hjärnan, hela din existens.
Varje morgon kändes det som jag blev träffad av en lavin, rakt i ansiktet. Ingenting gick som jag ville, och jag ville till slut bara ligga i sängen, sova. Blunda. Inte finnas.
Jag brukade försöka tänka tillbaka på dagar när glädjen sprudlade genom mig men det fanns bara lögner och ångest inpyrda i väggarna.
Intensiteten som omgav mitt liv satte frågor i mitt huvud om jag verkligen var på rätt bana i livet, om jag hade hittat min passion, och jag blev helt plötsligt rädd för att misslyckas. En rädsla byggdes upp inom mig och bilder i mitt huvud på när hela min framtid förtvinade iväg för mig kändes så verkliga. Men jag kunde inte bry mig mindre, jag var olyckligt lycklig på andra tankar och tanken på att fota lockade inte. Min hjärna och mitt hjärta var inställt på annat, vilket jag fullt nöjd med. Konstant sur med en växande blandning av ilska och förtvivlan kom förnuftet ifatt och fullständigt golvade mig.
Min värld hade blivit helt uppochnervänd och jag förstod att jag var tvungen att få ett slut på det hela om jag någonsin skulle må bättre.
En ny period började och hur fruktansvärt smärtsamt det än var insåg jag sakta men säkert att jag levt i en lögn, att jag nästan hade gett upp allt jag stod för vad som var allt annat än uppskattning.
Med de mörkaste tankarna du kan tänka dig låg jag i sängen med våta kuddar och försökte hitta det där lilla ljuset i mitt nedsläckta rum. Men det gick inte, det fanns inget. Det var svart. Det fanns ingenting jag ville hellre än bli bra, må bra, vara glad och skratta.
Efter ett tag hittade jag en liten låga inom mig som vägrat brinna ut. Den var bildligt talat inte stor, även om det kanske låter fel för dig att säga så angående någonting som inte syns, men det var något jag kunde utgå ifrån, och jag förstod inte då hur stark en själ och vilja kan vara. Det gör jag i och för sig fortfarande inte.
Men ärligt talat, vem vill ha att göra med en person som är förstörd?
Livet är inte en film, där om du puttar iväg någon kommer de springandes tillbaka.
Åh, jag glömde nästan, den första september ska min story bli publicerad! Glöm inte det datumet, det är historiskt, i alla fall för mig. Haha.
http://iamrobinberglund.blogspot.se
Jag fick lusten att skriva någonting långt och invecklat, lätta på tankarna i mitt huvud lite men det kommer inte fram något, det står stilla och är helt tomt. Eller snarare tvärtom, det är fullt och allting rör på sig så jag inte kan greppa en enda tanke.
Stress. Wow, det finns så mycket jag skulle vilja säga om detta, lyckligtvis är det inte alls så farligt som för några månader sedan men jag vet alldeles för väl hur det är.
Hur det kan äta upp en inifrån, och känslan att man är levande begravd i en kropp som inte fungerar på det sätt du vill längre. Man hamnar i ett tillstånd där känslorna smulas sönder och blir till slut en zombie, trött på allt och orkar inte tänka. Precis allt gör psykiskt ont. Själen, hjärtat, hjärnan, hela din existens.
Varje morgon kändes det som jag blev träffad av en lavin, rakt i ansiktet. Ingenting gick som jag ville, och jag ville till slut bara ligga i sängen, sova. Blunda. Inte finnas.
Jag brukade försöka tänka tillbaka på dagar när glädjen sprudlade genom mig men det fanns bara lögner och ångest inpyrda i väggarna.
Intensiteten som omgav mitt liv satte frågor i mitt huvud om jag verkligen var på rätt bana i livet, om jag hade hittat min passion, och jag blev helt plötsligt rädd för att misslyckas. En rädsla byggdes upp inom mig och bilder i mitt huvud på när hela min framtid förtvinade iväg för mig kändes så verkliga. Men jag kunde inte bry mig mindre, jag var olyckligt lycklig på andra tankar och tanken på att fota lockade inte. Min hjärna och mitt hjärta var inställt på annat, vilket jag fullt nöjd med. Konstant sur med en växande blandning av ilska och förtvivlan kom förnuftet ifatt och fullständigt golvade mig.
Min värld hade blivit helt uppochnervänd och jag förstod att jag var tvungen att få ett slut på det hela om jag någonsin skulle må bättre.
En ny period började och hur fruktansvärt smärtsamt det än var insåg jag sakta men säkert att jag levt i en lögn, att jag nästan hade gett upp allt jag stod för vad som var allt annat än uppskattning.
Med de mörkaste tankarna du kan tänka dig låg jag i sängen med våta kuddar och försökte hitta det där lilla ljuset i mitt nedsläckta rum. Men det gick inte, det fanns inget. Det var svart. Det fanns ingenting jag ville hellre än bli bra, må bra, vara glad och skratta.
Efter ett tag hittade jag en liten låga inom mig som vägrat brinna ut. Den var bildligt talat inte stor, även om det kanske låter fel för dig att säga så angående någonting som inte syns, men det var något jag kunde utgå ifrån, och jag förstod inte då hur stark en själ och vilja kan vara. Det gör jag i och för sig fortfarande inte.
Men ärligt talat, vem vill ha att göra med en person som är förstörd?
Livet är inte en film, där om du puttar iväg någon kommer de springandes tillbaka.
Åh, jag glömde nästan, den första september ska min story bli publicerad! Glöm inte det datumet, det är historiskt, i alla fall för mig. Haha.
http://iamrobinberglund.blogspot.se