Sunday 7 September 2014 photo 1/1
|
Till slut såg jag klart
ag ska vara ärlig mot mig själv och säga att jag är fruktansvärt besviken på mig själv detta år. Hittills har jag haft nio månader på mig att utvecklas, skapa nya kontakter och göra det jag älskar, men vad har jag gjort istället? Jag har begravt mig själv i ångest, depression och självömkan. Låt mig gå rakt på sak och säga att i början av året var jag i ett förhållande med tjejen jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv med. Jag som alltid haft lätt att hålla fokus och följa min aspirationer utan att låta någonting komma i vägen började plötsligt låta mitt intresse rinna ur mina händer som sand. Jag älskade henne så det gjorde ont och ville inte göra någonting annat än att vara med henne. Jag var beredd att ge upp min största passion för henne. Den kärlek jag gav till henne omfattade exakt allting jag hade, hela mitt hjärta, hela min själ och hela mitt förtroende. Bara för att bli krossat, eftersom hon tyvärr inte var på samma emotionella nivå som mig. Hon tyckte det var roligare att festa och supa skallen av sig än att vara med mig och när vi umgicks blev hennes kompisar arga på henne för att hon inte var med dem och festade. Vi började bråka mer och mer och jag började inse det alla sagt till mig hela tiden, att det inte kunde fortsätta såhär. I hennes omgivning var jag bara sur och störde mig på allt hon gjorde och inte gjorde. I och med ett missförstånd i början av maj tog det slut tvärt, och till råga på det, som ett trubbigt knivhugg i ryggen och ett knogjärnslag i magen fick jag bara dagar senare reda på att hon varit med andra. Kort efter fick jag ett sms av henne där det stod ''du ska ge fan i mitt liv''
Jag minns att jag var i skolan när jag fick detta sms och att jag var tvungen att gå från lektionen för att jag inte kunde förhindra tårarna, jag hade aldrig känt mig så övergiven.
Detta var början på den smärtsammaste perioden i mitt liv. Jag kunde varken sova på nätterna eller vara glad. Jag blev sängliggandes med något mycket större än ett krossat hjärta. Jag hade fått en krossad själ. En krossad livslust. Jag låg i sängen och önskade att jag aldrig mer skulle vakna, bad till Gud att befria mig från varje ord hon sagt till mig. Jag slog mina knogar blodiga och började fundera på om hon ens hade älskat mig, så som hon sa. Jag gick dag ut och dag in, med mobilen i hand, väntandes på att hon skulle höra av sig fastän jag var väl medveten om att det aldrig skulle ske. Totalt sönderriven inombords önskade jag inget hellre än att hon skulle försvinna från mitt huvud, få tillbaka mitt hjärta och mest av allt, min vilja att leva vidare.
Jag visste att kärlek gjorde ont, men aldrig på denna nivå.
För att begrava alla tankar och den sorg jag bar på, började jag, precis som hon, supa skallen av mig samtidigt som intresset för fotografering svalnade mer och mer. Min själ hade börjat förtvina och jag hade blivit den person jag aldrig ville träffa.
Jag gick och väntade på någon som kunde ersätta henne. Jag förväntade att denna person skulle göra mig lycklig och byggde upp mitt liv på det. Väntan. Men inget hände, det kom inte någon ny. Vilket fick mig att må ännu sämre eftersom jag då fick tankar på om det var mig det var fel på, vad var det med mig som gjorde att folk inte vill prata med mig? Var det mitt fel att hon var otrogen? Trots att jag var över henne relativt fort hade jag blivit förälskad i illusionen jag trodde vi hade. Tankar jag inte kunde stoppa kom tillbaka till mitt huvud, bilder på hennes leende, skratt och sättet hon rörde sig på var som fastklistrat på min hjärna. Även flera månader efter uppbrottet drömde jag fortfarande om henne och det som jag hatar mig mest för nu är att jag lät det gå så pass långt, att jag lät tankar som dessa äta upp mig och att jag var på väg att låta lågan inom mig slockna.
Igår tittade jag på Cashback, kan inte förstå att jag inte sett den innan. Fantastisk film. Den hjälpte mig att inse hur jävla korkad jag varit och hur skönt det kändes att veta att jag inte är ensam i världen som gått igenom detta. Synd att jag inte såg den tidigare bara, då hade livet kanske sett annorlunda ut för mig nu. Då hade jag kanske inte baserat mitt liv genom väntan på att det ska komma någon ny som kan göra mig lycklig, utan tagit tag i saker och ting själv. Gjort mig själv lycklig. För man kan inte anknyta sitt liv till objekt eller människor och hoppas på att bli lycklig.
Jag har inte något bra svar på att jag ens skriver det här, men jag antar att jag vill få det ur mig en sista gång.
ag ska vara ärlig mot mig själv och säga att jag är fruktansvärt besviken på mig själv detta år. Hittills har jag haft nio månader på mig att utvecklas, skapa nya kontakter och göra det jag älskar, men vad har jag gjort istället? Jag har begravt mig själv i ångest, depression och självömkan. Låt mig gå rakt på sak och säga att i början av året var jag i ett förhållande med tjejen jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv med. Jag som alltid haft lätt att hålla fokus och följa min aspirationer utan att låta någonting komma i vägen började plötsligt låta mitt intresse rinna ur mina händer som sand. Jag älskade henne så det gjorde ont och ville inte göra någonting annat än att vara med henne. Jag var beredd att ge upp min största passion för henne. Den kärlek jag gav till henne omfattade exakt allting jag hade, hela mitt hjärta, hela min själ och hela mitt förtroende. Bara för att bli krossat, eftersom hon tyvärr inte var på samma emotionella nivå som mig. Hon tyckte det var roligare att festa och supa skallen av sig än att vara med mig och när vi umgicks blev hennes kompisar arga på henne för att hon inte var med dem och festade. Vi började bråka mer och mer och jag började inse det alla sagt till mig hela tiden, att det inte kunde fortsätta såhär. I hennes omgivning var jag bara sur och störde mig på allt hon gjorde och inte gjorde. I och med ett missförstånd i början av maj tog det slut tvärt, och till råga på det, som ett trubbigt knivhugg i ryggen och ett knogjärnslag i magen fick jag bara dagar senare reda på att hon varit med andra. Kort efter fick jag ett sms av henne där det stod ''du ska ge fan i mitt liv''
Jag minns att jag var i skolan när jag fick detta sms och att jag var tvungen att gå från lektionen för att jag inte kunde förhindra tårarna, jag hade aldrig känt mig så övergiven.
Detta var början på den smärtsammaste perioden i mitt liv. Jag kunde varken sova på nätterna eller vara glad. Jag blev sängliggandes med något mycket större än ett krossat hjärta. Jag hade fått en krossad själ. En krossad livslust. Jag låg i sängen och önskade att jag aldrig mer skulle vakna, bad till Gud att befria mig från varje ord hon sagt till mig. Jag slog mina knogar blodiga och började fundera på om hon ens hade älskat mig, så som hon sa. Jag gick dag ut och dag in, med mobilen i hand, väntandes på att hon skulle höra av sig fastän jag var väl medveten om att det aldrig skulle ske. Totalt sönderriven inombords önskade jag inget hellre än att hon skulle försvinna från mitt huvud, få tillbaka mitt hjärta och mest av allt, min vilja att leva vidare.
Jag visste att kärlek gjorde ont, men aldrig på denna nivå.
För att begrava alla tankar och den sorg jag bar på, började jag, precis som hon, supa skallen av mig samtidigt som intresset för fotografering svalnade mer och mer. Min själ hade börjat förtvina och jag hade blivit den person jag aldrig ville träffa.
Jag gick och väntade på någon som kunde ersätta henne. Jag förväntade att denna person skulle göra mig lycklig och byggde upp mitt liv på det. Väntan. Men inget hände, det kom inte någon ny. Vilket fick mig att må ännu sämre eftersom jag då fick tankar på om det var mig det var fel på, vad var det med mig som gjorde att folk inte vill prata med mig? Var det mitt fel att hon var otrogen? Trots att jag var över henne relativt fort hade jag blivit förälskad i illusionen jag trodde vi hade. Tankar jag inte kunde stoppa kom tillbaka till mitt huvud, bilder på hennes leende, skratt och sättet hon rörde sig på var som fastklistrat på min hjärna. Även flera månader efter uppbrottet drömde jag fortfarande om henne och det som jag hatar mig mest för nu är att jag lät det gå så pass långt, att jag lät tankar som dessa äta upp mig och att jag var på väg att låta lågan inom mig slockna.
Igår tittade jag på Cashback, kan inte förstå att jag inte sett den innan. Fantastisk film. Den hjälpte mig att inse hur jävla korkad jag varit och hur skönt det kändes att veta att jag inte är ensam i världen som gått igenom detta. Synd att jag inte såg den tidigare bara, då hade livet kanske sett annorlunda ut för mig nu. Då hade jag kanske inte baserat mitt liv genom väntan på att det ska komma någon ny som kan göra mig lycklig, utan tagit tag i saker och ting själv. Gjort mig själv lycklig. För man kan inte anknyta sitt liv till objekt eller människor och hoppas på att bli lycklig.
Jag har inte något bra svar på att jag ens skriver det här, men jag antar att jag vill få det ur mig en sista gång.
Annons
Comment the photo
Theforestdream
Fri 19 Sep 2014 14:16
Har varit med om liknande så jag förstår precis hur du känner, finns för dig iaf <3
HerrKantarell
Tue 9 Sep 2014 15:28
Inte bara grym på fotografering utan oxå på att skriva!!! Stay strong
Matilda Wilhelmina Johansson
Mon 8 Sep 2014 22:33
Kärlek är något av det svåraste. Och det är okej att vara ledsen, och ha sina funderingar över varför saker och ting hände. Jag har varit med om liknande saker i mitt förra förhållande, och man sänker ner sig själv så himla mycket. Men det gäller att visa att man är stark även fast man är på botten, och tänka framåt o tänka på allt du tycker är roligt. Det tar lång tid, och man vet väl inte riktigt när man ska våga ta nya chanser igen. Men det kommer, och jag vet att du klarar det. Jag finns här om du vill prata <3
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shiftyx/518779645/