August
Thursday 10 September 2009 photo 15/37
|
- Kom in. Sa ha snyftande. jag nickade och gick in på hanns rum. Tom pekade på soffan, viket betydde att jag skulle sätta mig. Jag gjorde det, och drog sakkta efter andan. Jag kunde allt annat än att holla mig lugn. Tom satte sig bredvid mig och kollade på mig.
- Jag såg de... började han.
- vad? frågade jag skummt.
- Ha munnarna i varann. Fortsatte han. Jag började att skaka och jag bara stirrade rakt fram, tårarna smekte mlukt mina kinder, och vage tår tårkade Tom bort mellan sina egna.
- Jag ville inte att de skulle drabba dig. Viskade jag.
- Det är inte ditt, utan deras fel. Sa han snyfftande. Plötsligt lyffte han underligt på huvudet och lyffte ena ögonbrynet.
- Är det sant att du tycker att jag är lite för stark? Frågade han undrande.
- Nää, det tycker jag inte, men du höll mig bara för skojs skull oxå. förklarade jag. Han nickade instämmande, med en bestämt blick.
Jag tog mod till mig själv och började.
- Ska vi hämnas? eftersom... han jag bara innan våra läppar möttes.
Det var bara skönt att hämnas på Bill, han hade svikit Tom och nu sviker vi dom. Jag älkskade hämd.
Det var som att få slut på kriget, som att allt skulle bli bra. Jag kunde inte beskriva den förtrollande känslan. Att hämnas. För vissa var det bara ett ord och en handling, men för mig betydde det ett slut eller början på något dåligt. Allt förändrades, allt blev nytt. Livet började om, som att man föddes på nytt. Jag trodde inte på det eftersom alla att när någon dog föddes en ny... men alla ser olika ut. så det kunde ine vara så. Jag trodde på en gud, en jag litade på fullt ut. Han ljög aldrig. Jag pratade och han bara lyssnade. Hjälpte mig att klara av livet på ett speciellt sätt. Oberoende av en annan mäniska. Och ingen skulle kunna stoppa mig från att sluta.
--------------------
Kommentera om du vill ha mera!!!!
- Jag såg de... började han.
- vad? frågade jag skummt.
- Ha munnarna i varann. Fortsatte han. Jag började att skaka och jag bara stirrade rakt fram, tårarna smekte mlukt mina kinder, och vage tår tårkade Tom bort mellan sina egna.
- Jag ville inte att de skulle drabba dig. Viskade jag.
- Det är inte ditt, utan deras fel. Sa han snyfftande. Plötsligt lyffte han underligt på huvudet och lyffte ena ögonbrynet.
- Är det sant att du tycker att jag är lite för stark? Frågade han undrande.
- Nää, det tycker jag inte, men du höll mig bara för skojs skull oxå. förklarade jag. Han nickade instämmande, med en bestämt blick.
Jag tog mod till mig själv och började.
- Ska vi hämnas? eftersom... han jag bara innan våra läppar möttes.
Det var bara skönt att hämnas på Bill, han hade svikit Tom och nu sviker vi dom. Jag älkskade hämd.
Det var som att få slut på kriget, som att allt skulle bli bra. Jag kunde inte beskriva den förtrollande känslan. Att hämnas. För vissa var det bara ett ord och en handling, men för mig betydde det ett slut eller början på något dåligt. Allt förändrades, allt blev nytt. Livet började om, som att man föddes på nytt. Jag trodde inte på det eftersom alla att när någon dog föddes en ny... men alla ser olika ut. så det kunde ine vara så. Jag trodde på en gud, en jag litade på fullt ut. Han ljög aldrig. Jag pratade och han bara lyssnade. Hjälpte mig att klara av livet på ett speciellt sätt. Oberoende av en annan mäniska. Och ingen skulle kunna stoppa mig från att sluta.
--------------------
Kommentera om du vill ha mera!!!!
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tokiohotellove/402517035/
Visa toppen
Show footer