August
Saturday 14 June 2014 photo 2/2
|
Tyst nu
Jag vet inte vad som kommer hamna i detta blogginlägg, jag kommer bara släppa lös mina tankar och låta det överföras till mina fingrar. Inte tänka efter, bara låta det komma ut. Jag vaknade ganska tidigt idag och har sedan dess bara suttit vid datorn, eller tittat på film. Har lyssnat på Säkert! - Tyst nu på repeat under större delen av dagen. Försökt ha lite egentid, självömkan. Jag har halsfluss och huvudvärk, samt magkramper till och från. Hjärtklappningarna har kommit tillbaka. Det är så mycket känslor inom mig just nu som vill släppas fria. Det känns som en övermänsklig kraft som jag vet inte vad, bara vill ut. Den trycker på, inifrån min själ. Allt mellan ilska, sorg, hat och eufori och en annan känsla jag inte kan sätta fingret på.
Jag skulle vilja öppna upp mig själv helt och hållet, bara släppa alla tyglar och mata ut ord. Skriva hur jag verkligen känner och mår. Skriva hur trött jag är på att vara stark. Skriva hur jävla mycket jag hatar mig själv.
Men det kan jag inte. Jag vill inte skriva vilka mörka tankar som döljer sig inne i mitt huvud. Jag håller inne känslor och gråter istället inombords.
Jag vet inte vad det är med mig. Jag kan inte längre sätta ord på hur jag mår, eller vad jag känner. Det är bara tomt. Allting har blivit så jävla komplicerat. Och ju mer jag ältar det, desto sämre mår jag.
Jag vill att folk ska skriva till mig, fråga hur jag mår. Men jag vill inte svara, jag vill bara veta att det finns någon som bryr sig om mig. För det vill vi väl alla egentligen, att veta att vi är älskade och att vår närvaro här på jorden uppskattas. En slags bekräftelse, antar jag. Från min sida i alla fall. Jag vill höra om, och om och om igen hur värdefull jag är. Om hur bra jag är. Att jag duger. Jag behöver höra det. Ofta. Jag är en människa som agerar väldigt, väldigt impulsivt. Jag är rastlös och otålig och är en jävla vinnarskalle. Jag är optimist ut i fingerspetsarna och hatar realiser lika mycket som pessimister. Samtidigt som jag vill ha uppmärksamhet och människor runt omkring mig hela tiden vill jag vara ensam.
Men, jag vill inte ha någon att prata med om allt, det fungerar inte. Jag vet ju inte vad jag ska säga, eller hur jag ska uttrycka mig ändå. Det känns bara skönt att kanske en, eller möjligtvis två personer läser det jag skriver. Och förstår hur jag mår.
Nu blev jag sådär tom på känslor helt plötsligt igen så jag slutar här.
Rakt av.
http://iamrobinberglund.blogspot.se
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 15 Jun 2014 14:15
Jag läser alltid vad du skriver. Jag försöker alltid stötta dig, och förhoppningvis få dig att må lite bättre. Du är värdefull här. Det är synd att du behöver känna något annat ibland.
Music-Is-Heaven
Sun 15 Jun 2014 03:38
Det är så skönt att få frågan ''hur mår du?'' men sen är det lika smärtsamt som det är skönt när man inte kan få orden för det man känner att komma ut. Man känner så mycket och ändå så finns det så lite att säga, människans känslor är så mycket mer komplext än vårat ordförråd... Skulle vara så lätt om man kunde sätta ord på vad man känner men det är förbannat svårt! Hoppas att du hittar stabilitet snart Robin för jag vet hur det känns att hela tiden vara ostadig och vingla omkring utan någon bestämd riktning och jag finns här om du vill prata, vad det än må vara.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shiftyx/518243142/
Visa toppen
Show footer