Tuesday 29 July 2014 photo 1/2
|
Undantagen tog nästan över mina andetag.
Jag vet att jag har pratat om förtroende innan, och vill inte att ämnet ska bli gammalt och tråka ut den som läser det jag skriver. Men jag måste prata om det igen, ur ett annat perspektiv. Ur ett mer personligt perspektiv.
Sanningen måste alltid komma fram någon gång, och jag har bestämt mig för att inte dra ut det och gå rakt på sak. Igen, jag har inte haft den lättaste månaderna i mitt liv det senaste, och jag tror att jag kommit till en tid då jag måste sätta mina prioriteringar rätt och ta reda på vad som är bra och dåligt för mig. Jag har levt så snabbt den senaste tiden, och det känns som jag bara stöter på problem på problem i mitt privatliv, vilket vi alla gör.
Min hjärna känns bedövad, jag har tänkt så mycket på allt. Jag är dålig på att göra val och bestämma mig, jag hatar det. Om någon hade kunnat göra det åt mig hade allting blivit så mycket enklare, men tyvärr är det inte så saker och ting fungerar. Jag måste ta hand om mig själv och mitt eget liv. Jag har förstått mer än någonsin att vi måste jobba hårt för lycka, och att den inte bara kommer komma till oss. Självklart kan man vänta och hoppas att den kommer, men genom att vara en person som hatar att sitta still och vänta anser jag att den inte kommer av sig själv. Det är resan dit jag tycker om, the journey. Och mina problem kommer inte lösas förrän jag själv tar tag i det.
Men lycka, vad är lycka egentligen? Olika för alla, såklart. En lycka och glädje för någon är säkerligen inte detsamma för en annan. För mig är det ganska sjävklart. Men det, håller jag till mig själv än så länge.
För ett tag sedan fanns allt annat än lycka i mitt liv. Det fanns ett stort industriområde som pumpade ut massor med grå, tjock rök, om ni minns. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, överallt dit jag vände mig fick jag feta käftsmällar och ingenting gick som jag ville. Jag var så nedtryckt och ledsen att jag till slut bara ville stänga in mig i mitt rum och titta på film, vilket inte funkade eftersom jag blev så uttråkad. Jag höll på att bli galen. Jag hade aldrig upplevt en sådan smärta eller instabilitet i mitt liv tidigare, och kunde inte hantera det. Jag hade alltid den där klumpen i halsen och kunde bryta ihop totalt utan förvarning, jag var ett jävla vrak.
Tankar på att sluta med fotografering var inte långt borta, det lockade ändå inte. Kändes bara jobbigt med ännu en sak som pressade mig.
Men någonstans på vägen avtog smärtan lite och det kändes bättre. Jag blev glad, gladare.
Det var inte meningen att denna texten skulle försöka vara motiverande på något sätt, eller få mig att framstå bättre än någon annan och jag har varken lust att gräva ner mig i gamla känslor eller skriva ut för mycket. Jag har inte heller något bra avslut på inlägget, det var inte meningen att den skulle bli så deprimerande. Förlåt.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 29 Jul 2014 23:50
be inte om ursäkt Robin, det är bra att du skriver ner det.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shiftyx/518543153/