Thursday 14 August 2014 photo 1/1
|
Going Through Changes
Med endast några få dagar kvar på sommarlovets sista vecka försöker jag vila upp mig så mycket jag kan och ta vara på varje timme, men samtidigt blir jag så uttråkad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det känns som det har gått alldeles för lång tid utan jag gjort något vettigt eller produktivt, och sådant klarar jag inte av. Det är själsligt självmord för mig, ärligt talat. Så jag sitter fast i detta dilemma, att göra eller inte göra.
Jag vet, jag har skrivit det förut och hur dumt det än är att upprepa det, så längtar jag faktiskt lite till skolan. Jag har, som sagt, en bra känsla över hela året men tanken på att jag går i trean om en vecka ger mig ångest. Jag har världens åldersnoja, och bara det att jag fyller nitton nästa år gör mig helt spyfärdig. Jag håller på att bli gammal, och det känns som att halva livet är över.
Jag hoppas det händer bra saker under året som får mig att glömma min åldersfixering.
Det är redan den 14 augusti, vilket betyder att halva månaden snart redan har gått, och det är läskigt vad fort tiden har gått. Denna sommaren har bara flugit förbi, och, jag känner mig som en ny person. Jag har genomgått så mycket under den senaste tiden och förhoppningsvis har detta gjort mig till en bättre person. Jag vet inte, det känns som det. Jag känner mig mycket piggare, nyare och fräschare, i alla fall på insidan. Klarare i huvudet, känner mig nästan fri.
När jag tänker tillbaka några månader och hur det var då, känns det så skönt att kunna skriva detta nu, att jag känner mig fri. Förut satt jag fast i mitt inre, i mina egna tankar och mitt huvud. Om ni minns skrev jag om att det kändes som att jag hade ett industriområde inuti mitt huvud, som bara producerade ut tjock rök. Allting kändes så hopplöst. Så är det inte nu längre. Nu har detta industriområde jämnats med marken och det finns numera en grön äng med blommor i alla tänkbara möjliga färger och en uppfriskande luft som klarnar ditt huvud. Vid horisonten finns en trädlinje, en skog, som jag tror jag måste ta mig igenom innan jag kan bli och känna mig helt fri. Den varken ser eller känns främmande eller fientlig ut, det är bara det att jag måste hitta modet för att våga ta nästa steg.
Jag är inte knäpp, jag lovar. Det hoppas jag inte i alla fall, haha...
Men det känns skönt att äntligen kunna greppa någonting, och beskriva hur det verkligen är efter en sådan lång tid med bara, jag vet inte vad, industriområde. Kan inte ens sätta ord på det.
Och hur mycket man väl får höra det så tror man inte på det i stundens hetta, men, det blir bättre.
Med endast några få dagar kvar på sommarlovets sista vecka försöker jag vila upp mig så mycket jag kan och ta vara på varje timme, men samtidigt blir jag så uttråkad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det känns som det har gått alldeles för lång tid utan jag gjort något vettigt eller produktivt, och sådant klarar jag inte av. Det är själsligt självmord för mig, ärligt talat. Så jag sitter fast i detta dilemma, att göra eller inte göra.
Jag vet, jag har skrivit det förut och hur dumt det än är att upprepa det, så längtar jag faktiskt lite till skolan. Jag har, som sagt, en bra känsla över hela året men tanken på att jag går i trean om en vecka ger mig ångest. Jag har världens åldersnoja, och bara det att jag fyller nitton nästa år gör mig helt spyfärdig. Jag håller på att bli gammal, och det känns som att halva livet är över.
Jag hoppas det händer bra saker under året som får mig att glömma min åldersfixering.
Det är redan den 14 augusti, vilket betyder att halva månaden snart redan har gått, och det är läskigt vad fort tiden har gått. Denna sommaren har bara flugit förbi, och, jag känner mig som en ny person. Jag har genomgått så mycket under den senaste tiden och förhoppningsvis har detta gjort mig till en bättre person. Jag vet inte, det känns som det. Jag känner mig mycket piggare, nyare och fräschare, i alla fall på insidan. Klarare i huvudet, känner mig nästan fri.
När jag tänker tillbaka några månader och hur det var då, känns det så skönt att kunna skriva detta nu, att jag känner mig fri. Förut satt jag fast i mitt inre, i mina egna tankar och mitt huvud. Om ni minns skrev jag om att det kändes som att jag hade ett industriområde inuti mitt huvud, som bara producerade ut tjock rök. Allting kändes så hopplöst. Så är det inte nu längre. Nu har detta industriområde jämnats med marken och det finns numera en grön äng med blommor i alla tänkbara möjliga färger och en uppfriskande luft som klarnar ditt huvud. Vid horisonten finns en trädlinje, en skog, som jag tror jag måste ta mig igenom innan jag kan bli och känna mig helt fri. Den varken ser eller känns främmande eller fientlig ut, det är bara det att jag måste hitta modet för att våga ta nästa steg.
Jag är inte knäpp, jag lovar. Det hoppas jag inte i alla fall, haha...
Men det känns skönt att äntligen kunna greppa någonting, och beskriva hur det verkligen är efter en sådan lång tid med bara, jag vet inte vad, industriområde. Kan inte ens sätta ord på det.
Och hur mycket man väl får höra det så tror man inte på det i stundens hetta, men, det blir bättre.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 14 Aug 2014 17:50
Jag älskar den här bilden, får jag typ gifta mig med den?
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shiftyx/518648124/