Friday 22 August 2014 photo 1/1
|
Jakten på lycka
Första skolveckan har passerat och det känns helt galet att helt plötsligt vara äldst på skolan. Det känns ju som att det är bara några månader sedan jag satt i klassrummet med nya, helt främmande människor och skakade av nervositet, men faktum är, att det är två hela år sedan. Gymnasietiden har verkligen sprungit iväg och den har varit de absolut bästa åren i mitt liv hittills. Tack vare lärarna, gemenskapen, och alla fantastiska människor har jag utvecklats enormt, tack och lov. Jag har funnit en bana i livet jag är fast besluten att fullfölja, och utan, framförallt min mentors, tillåtelse att göra de galna upptåg och projekt jag får för mig skulle jag inte ens vara i närheten av där jag är nu. Vilket jag, självkritiskt nog, inte anser är särskilt långt men det är en början på något väldigt, väldigt bra. Självklart vill jag tacka mina föräldrar också, som dels måste stå ut med mig varje dag men även ger mig friheten att hoppa in i en bransch och värld som kan vara så främmande. Jag älskar det, utmaningarna längs vägen, även om jag ibland bara vill lägga mig under en sten och förvandlas till en svamp.
Dock är inte tanken att det ska bli ett inlägg om min tacksamhet till världen. Rättare sagt har jag ingen tanke om vad jag skriva alls, men jag kan passa på att inflika med att vädret är helt kasst här. Det är den tjugoandra augusti och redan hur kallt som helst ute. Visserligen längtar jag till hösten, men inte såhär. Och framförallt inte nu. Alla mysiga höstfärger, sweaters och allt där emellan var det jag syftade på, inte en kall blåst och att vakna upp till nio grader på morgnarna i augusti. Frusen av mig som jag är tycker jag inte alls om det, speciellt inte eftersom jag är köldallergisk. (ja, det finns. googla det)
Att köpa en höstjacka nu är inte heller så lockande.
Jag hatar att erkänna det, och vill knappt skriva ut det, men, den senaste tiden har jag blivit så fruktansvärt lat. Jag tycker inte alls om det, att vara mjuk och bekväm av mig. Till skillnad från mitt förra inlägg har jag blivit tvärtemot och är nu trött istället. Därav har jag troligtvis blivit bekväm, eftersom min energi inte finns där längre. Jag kämpar för att bli av med min slöhet, hur dumt det än låter. För jag vill verkligen bli av med den, och jag hoppas verkligen att det bara har med uppstarten av skolan att göra och att den snart försvinner. Annars vet jag inte vad jag gör, skulle aldrig klara av att leva mitt liv såhär. Håll tummarna för mig, snälla.
Hur som helst, jag har kommit tillbaka till stadiet då jag går och väntar på någon, eller något ska hända, någonting som förändrar till det bättre och gör min vardag roligare. Vilket är dumt. Jag förväntar mig att denna person ska göra mitt liv lyckligare. Vilket troligtvis inte kommer hända. Såklart, kommer det förhoppningsvis uppmuntra mig och göra mig mer motiverad till saker och ting, men jag kan inte grunda min lycka på en annan person. För jag känner att livet är ett sorts krig, ursäkta det stora ordet, som du ständigt måste utkämpa med och mot dig själv. Och det finns ingen som kan slåss med dig, eftersom de kämpar för sitt eget liv. Jag skulle behöva någon som slogs för mig just nu, för jag orkar inte längre.
Om du undrar över våra hattar hade vi kräftskiva i skolan idag!
Första skolveckan har passerat och det känns helt galet att helt plötsligt vara äldst på skolan. Det känns ju som att det är bara några månader sedan jag satt i klassrummet med nya, helt främmande människor och skakade av nervositet, men faktum är, att det är två hela år sedan. Gymnasietiden har verkligen sprungit iväg och den har varit de absolut bästa åren i mitt liv hittills. Tack vare lärarna, gemenskapen, och alla fantastiska människor har jag utvecklats enormt, tack och lov. Jag har funnit en bana i livet jag är fast besluten att fullfölja, och utan, framförallt min mentors, tillåtelse att göra de galna upptåg och projekt jag får för mig skulle jag inte ens vara i närheten av där jag är nu. Vilket jag, självkritiskt nog, inte anser är särskilt långt men det är en början på något väldigt, väldigt bra. Självklart vill jag tacka mina föräldrar också, som dels måste stå ut med mig varje dag men även ger mig friheten att hoppa in i en bransch och värld som kan vara så främmande. Jag älskar det, utmaningarna längs vägen, även om jag ibland bara vill lägga mig under en sten och förvandlas till en svamp.
Dock är inte tanken att det ska bli ett inlägg om min tacksamhet till världen. Rättare sagt har jag ingen tanke om vad jag skriva alls, men jag kan passa på att inflika med att vädret är helt kasst här. Det är den tjugoandra augusti och redan hur kallt som helst ute. Visserligen längtar jag till hösten, men inte såhär. Och framförallt inte nu. Alla mysiga höstfärger, sweaters och allt där emellan var det jag syftade på, inte en kall blåst och att vakna upp till nio grader på morgnarna i augusti. Frusen av mig som jag är tycker jag inte alls om det, speciellt inte eftersom jag är köldallergisk. (ja, det finns. googla det)
Att köpa en höstjacka nu är inte heller så lockande.
Jag hatar att erkänna det, och vill knappt skriva ut det, men, den senaste tiden har jag blivit så fruktansvärt lat. Jag tycker inte alls om det, att vara mjuk och bekväm av mig. Till skillnad från mitt förra inlägg har jag blivit tvärtemot och är nu trött istället. Därav har jag troligtvis blivit bekväm, eftersom min energi inte finns där längre. Jag kämpar för att bli av med min slöhet, hur dumt det än låter. För jag vill verkligen bli av med den, och jag hoppas verkligen att det bara har med uppstarten av skolan att göra och att den snart försvinner. Annars vet jag inte vad jag gör, skulle aldrig klara av att leva mitt liv såhär. Håll tummarna för mig, snälla.
Hur som helst, jag har kommit tillbaka till stadiet då jag går och väntar på någon, eller något ska hända, någonting som förändrar till det bättre och gör min vardag roligare. Vilket är dumt. Jag förväntar mig att denna person ska göra mitt liv lyckligare. Vilket troligtvis inte kommer hända. Såklart, kommer det förhoppningsvis uppmuntra mig och göra mig mer motiverad till saker och ting, men jag kan inte grunda min lycka på en annan person. För jag känner att livet är ett sorts krig, ursäkta det stora ordet, som du ständigt måste utkämpa med och mot dig själv. Och det finns ingen som kan slåss med dig, eftersom de kämpar för sitt eget liv. Jag skulle behöva någon som slogs för mig just nu, för jag orkar inte längre.
Om du undrar över våra hattar hade vi kräftskiva i skolan idag!
Annons