November
Saturday 29 December 2012 photo 1/2
|
Change
Första kladden på denna. Konstruktiv kritik, tips och idéer uppskattas oerhört. Enjoy.
D364
De är här igen. Jag hör dem på andra sidan väggen, utanför fönstren som någon snabbt men omsorgsfullt barrikaderat med uppspikade brädor, bordsskivor och nedslitna hyllplan. Jag hör deras väsande andetag där ute i mörkret. Grymtandena, skriken och klösandet när spår av våra dofter letar sig ut genomspringorna. Dunkandet när de gnider sina vanställda trasor till kroppar för att komma oss närmre. Det blir värre dag för dag, natt för natt. Vissa nätter är det så tyst som jag inte ens kan minnas att det varit tidigare, medan andra nätter... Usch… Ja, andra nätter sliter de och river i fasaden, kastar sina tunga kroppar mot det enda som skiljer oss från helvetet utanför, ibland så hårt att vi kan höra hur benen knäcks. Ibland önskar jag att de lyckas…
− Sam, om du la ner lika mycket tid på att hjälpa oss härborta som du lägger på att skriva i den där jävla boken, så skulle allt gå såhimla mycket bättre!
Zaki stod med armarna rakt ut och viftade menande mot köket, där tre andra urgruppen arbetade för att så tyst som möjligt blockera en stor lufttrumma som,om oturen var framme, skulle kunna leda ovälkomna gäster in i lokalen. Jagstoppade boken och pennan i väskan, och reste mig snabbt upp för att hjälpatill, men vinglade till då det svartnade för ögonen. Zaki ryckte på axlarna ochgick med lätta, smygande steg bort mot köksgruppen. Balansen och synen återkomrätt snabbt, men jag var medveten om att samma sak skulle hända nästa gång jagställde mig upp. Och nästa. Och nästa.
Ingenting var längre som förut. Fast på ett sätt var det det,men inte som det egentligen skulle ha varit för detta århundrade. Varje dagbörjade jakten om på nytt, och alla fick bidra och kämpa för sin överlevnad. Vivar nu sexton personer som vistades under samma tak, som levde tillsammans ochsom varje dag möttes av samma verklighet. Trots mörkret såg jag klart ochtydligt kropparna som låg i mindre grupper längs väggarna, tätt ihop för atthålla värmen. Snart skulle deras skift vara slut, och andra skulle istället fåchansen att vila. Men alltid med ett öga öppet.
Den äldsta medlemmen av vår grupp, Marie, satt ensam utanfördörren till förrådsutrymmet, och log glatt när jag passerade henne påväg motköket. Jag kunde inte se något som jag möjligen kunde hjälpa till med, utanlutade mig mot väggen, för att ändå visa att jag fanns till hands.
− Dra den litet uppåt, viskade någon.
− Det är bra så, stopp.
Det högg till i magen och ett morrande ljud steg uppåt, och påminde mig om att det snart var dags att ge oss ut för att proviantera. Det kunde inte vara långt kvar nu, då det redan hade börjat ljusna litet.
Zaki och de andra hade precis blivit färdiga, och stod nu tätt ihop och viskade med varandra. Vi hade många regler som gruppen tillsammans kommit fram till, och att viska var en av dem.Trots våra många försiktighetsåtgärder var det många som fallit offer förvärlden utanför, och reducerat gruppens antal till nästan hälften. Några hade inte stått ut med instängdheten, tystnaden och vår försiktiga liv, och frivilligt klivit ut genom dörrarna, för att möta vad som alla visste väntade på oss.
Plötsligt ekade ett dunkande ljud, följt av ett hest skri genomlokalen. Alla stannade upp, höll andan, flackade med blickarna. I det dunkla ljuset som den tidiga morgonen släppte in genom fönstren precis under det höga taket stod allt stilla. Med smygande steg närmade jag mig trappan som ledde upptill den högt belägna dörren till klassrummen, och stannade strax nedanför.Tystnad. Jag vågade andas igen, men lät blicken dröja kvar vid dörren. De hasande stegen försvann bortåt.
Första kladden på denna. Konstruktiv kritik, tips och idéer uppskattas oerhört. Enjoy.
D364
De är här igen. Jag hör dem på andra sidan väggen, utanför fönstren som någon snabbt men omsorgsfullt barrikaderat med uppspikade brädor, bordsskivor och nedslitna hyllplan. Jag hör deras väsande andetag där ute i mörkret. Grymtandena, skriken och klösandet när spår av våra dofter letar sig ut genomspringorna. Dunkandet när de gnider sina vanställda trasor till kroppar för att komma oss närmre. Det blir värre dag för dag, natt för natt. Vissa nätter är det så tyst som jag inte ens kan minnas att det varit tidigare, medan andra nätter... Usch… Ja, andra nätter sliter de och river i fasaden, kastar sina tunga kroppar mot det enda som skiljer oss från helvetet utanför, ibland så hårt att vi kan höra hur benen knäcks. Ibland önskar jag att de lyckas…
− Sam, om du la ner lika mycket tid på att hjälpa oss härborta som du lägger på att skriva i den där jävla boken, så skulle allt gå såhimla mycket bättre!
Zaki stod med armarna rakt ut och viftade menande mot köket, där tre andra urgruppen arbetade för att så tyst som möjligt blockera en stor lufttrumma som,om oturen var framme, skulle kunna leda ovälkomna gäster in i lokalen. Jagstoppade boken och pennan i väskan, och reste mig snabbt upp för att hjälpatill, men vinglade till då det svartnade för ögonen. Zaki ryckte på axlarna ochgick med lätta, smygande steg bort mot köksgruppen. Balansen och synen återkomrätt snabbt, men jag var medveten om att samma sak skulle hända nästa gång jagställde mig upp. Och nästa. Och nästa.
Ingenting var längre som förut. Fast på ett sätt var det det,men inte som det egentligen skulle ha varit för detta århundrade. Varje dagbörjade jakten om på nytt, och alla fick bidra och kämpa för sin överlevnad. Vivar nu sexton personer som vistades under samma tak, som levde tillsammans ochsom varje dag möttes av samma verklighet. Trots mörkret såg jag klart ochtydligt kropparna som låg i mindre grupper längs väggarna, tätt ihop för atthålla värmen. Snart skulle deras skift vara slut, och andra skulle istället fåchansen att vila. Men alltid med ett öga öppet.
Den äldsta medlemmen av vår grupp, Marie, satt ensam utanfördörren till förrådsutrymmet, och log glatt när jag passerade henne påväg motköket. Jag kunde inte se något som jag möjligen kunde hjälpa till med, utanlutade mig mot väggen, för att ändå visa att jag fanns till hands.
− Dra den litet uppåt, viskade någon.
− Det är bra så, stopp.
Det högg till i magen och ett morrande ljud steg uppåt, och påminde mig om att det snart var dags att ge oss ut för att proviantera. Det kunde inte vara långt kvar nu, då det redan hade börjat ljusna litet.
Zaki och de andra hade precis blivit färdiga, och stod nu tätt ihop och viskade med varandra. Vi hade många regler som gruppen tillsammans kommit fram till, och att viska var en av dem.Trots våra många försiktighetsåtgärder var det många som fallit offer förvärlden utanför, och reducerat gruppens antal till nästan hälften. Några hade inte stått ut med instängdheten, tystnaden och vår försiktiga liv, och frivilligt klivit ut genom dörrarna, för att möta vad som alla visste väntade på oss.
Plötsligt ekade ett dunkande ljud, följt av ett hest skri genomlokalen. Alla stannade upp, höll andan, flackade med blickarna. I det dunkla ljuset som den tidiga morgonen släppte in genom fönstren precis under det höga taket stod allt stilla. Med smygande steg närmade jag mig trappan som ledde upptill den högt belägna dörren till klassrummen, och stannade strax nedanför.Tystnad. Jag vågade andas igen, men lät blicken dröja kvar vid dörren. De hasande stegen försvann bortåt.
Visa toppen
Show footer