November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Saturday 24 December 2011 photo 8/28
|
Change
Bara för att förklara lite, så är det här något av det bästa jag någonsin skrivit, om kärlek, det är det blivande slutet till en bok jag tänker försöka skriva, därav överskriften.
SLUTET
Rummet var vitt, allt var vitt, nej.. Inte allt. Johan stod där, höll min hand och pratade till mig.
''Simon du blev överkörd.. Du dog!''
Snyftningar? Från Johan? Han som hade lovat mig att aldrig gråta, vad som än hände!
''DU ÄR DÖD!'' Snyftade han, högt.
Vänta..Död? Jag tänkte efter. Nej, jag kunde inte vara död. Det gjorde ont, ont som satan.
''Johan..Sluta gråta, du beter dig som en tönt. Jag lever, stick iväg och ha lite roligt medan jag ligger och latar mig här. Jag kommer ikapp dig, men kom ihåg att jag vill ha dig hos mig ikväll, okej?'' Jag tror allting var med tydlig röst, mer eller mindre i alla fall. Jag log, som för att understryka det jag hade sagt.
Johan stirrade på mig innan han böjde sig ned ch gav mig en lång, mjuk, romantisk kyss. Eller, så romantisk den kunde vara när smaken blev salt av tårar.
''Förlåt, ja. Kom efter mig du, för inte låter jag dig gå före, Simon!'' Svarade Johan och log, jag skrattade svagt.
Min enegi lämnade mig sakta, med ett leende på läpparna och Johans hand i min kunde jag inte göra annat än att vila i fid, gå vidare.
En av apparaterna som var kopplade till mig, den som gav ifrån sig ett surrande och livstecknen visade sig, tunnade ut sitt streck och började pipa. Johan kastade sig över den döda kroppen och gav ifrån sig ett tjut.
Simon däremot hade gått vidare, och tackade Gud vid Pärleporten för sitt vackra, underbara liv.
Annons
Comment the photo
xday
Sun 6 Nov 2011 18:15
asså, den beskriver inte så mkt, jag skulle vilja höra lixom hur dom såg ut, och hur de såg ut i rummet, som om jag vore där, nu blev den bara krånglig och jag fattade inte.
slutet kändes också lite för snabbt.
handlingen är fin och så vidare.
slutet kändes också lite för snabbt.
handlingen är fin och så vidare.
Anonymous
Mon 7 Nov 2011 16:22
Läste du den liiiiila lexten som var grå i början? :/ Det där är bara den sista biten av vad jag vill ha in i en bok ^^
Men tack för kritiken =^.^=b
Men tack för kritiken =^.^=b
Anonymous
Mon 7 Nov 2011 16:22
HAHAH xD Jag gillar när det känns som man kastas rakt in i en berättelse, utan egentigen en början som ''Jag minns när'' eller ''Den 25 Mars klockan 9.59'' eller så xD
haha xDD
jag gillar också att kastas rakt in i en berättelse. Jag hatar när det inte händer något speciellt förrän slutet xD
jag gillar också att kastas rakt in i en berättelse. Jag hatar när det inte händer något speciellt förrän slutet xD
10 comments on this photo
Visa toppen
Show footer