November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Thursday 5 January 2012 photo 15/28
|
Change
Tänkte att jag får lämna in ett bidrag till tävligen ^^ Nångång måste bli den första liksom men här kommer mitt bidrag till tävlingen... Skrev den här direkt på DV på typ 5 min så om ni ser små stavfel så säg gärna till (A) tihihihi
Never More
Jag vaknar upp när jag hör tuppen gala alldeles för högt denna hemska måndag morgon. Jag drar mig upp ur min säng och hasar mig bort mot mitt fönster. Jag drar gardinerna åt sidan och stönar högt när jag ser att regnet öser ner.
" Varför skall det alltid regna på måndagar" tänkte jag för mig själv när jag gick mot min garderob. Jag greppade tag om handtagen på garderoben och öppnade dörrarna, jag hör ett brak och jag bär nu båda dörrarna i händerna.
- Åt djävulen med den här förbannade garderoben!! Skrek jag och slängde dörrarna på golvet, jag ryckte åt mig min skolklänning, klädde på mig den snabbt och gick ut ur mitt rum. Jag sprang ner för trapporna och ignorerade min mor som stod vid vår gamla kol spis och gjorde frukost. Jag slängde på mig mina skor och min jacka och lämna mitt ruttna hus.
" Hoppas jag aldrig mer behöver vakna upp på måndagar igen, hoppas jag aldrig mer behöver vakna upp" tänkte jag tyst för mig själv innan jag började springa till skolan.
Jag kom precis i tid när skolklockan ringde . Alla bänkar var redan upptagna förutom platsen längst fram som alla bokstavligt talat hatade.
" Järnspikars" tänkte jag och tog ett djupt andetag och satte mig vid bänken.
Min lärare Marian kom in och gav mig mördarblicken med ett leende på läpparna, just i det ögonblicket fattade jag att jag kommer få ett helvete idag. Jag såg mig omkring i klassrummet och fick syn på att alla mina klasskompisar hade sina äpplen på bänkarna. Alla förutom jag. Vi ställde oss och la handen på hjärtat när Marian började prata.
- Ja, godmorgon mina elever.
-Godmorgon fröken Marian svarade vi elever i kör.
- Kan ni vara så snälla och sätta er ner så skall jag samla ihop era gåvor till mig.
Jag satte mig ner och la händerna under bordet. Marian gick runt till allas bänkar och tog deras äpplen, jag tittade ner på mina händer och tittade på alla mina ärr efter linjalen man har fått smaka på alla gånger man har svarat fel på en fråga. Jag kände paniken komma och jag börja andas snabbare. Jag hörde Marians klackskor vid bänken bakom mig.
*klick* klick* * Klick* *Klick* och nu stod hon vid min bänk redo med linjalen.
- Saga, Vart är din gåva? sa Marian och slog med linjalen i handen.
- Jag är ledsen fröken men jag glömde tyvärr min gåva.
- Hoppsan men du kan reglerna Saga, fram med händerna.
-Nej! sa jag
Marian drog efter andan
-Hörde jag rätt Saga?
- Ja fröken, det gjorde du sa jag och reste mig upp.
- Gå till rektorn ögonaböj! Skrek Marian och pekade på dörren
- Nej! För jag tänker gå hem! skrek jag Marian i ansiktet och sprang ut ur klassrummet.
Jag slutade inte springa förens jag var halvvägs hem. Jag svängde av vägen så jag kom till kyrkogården. Kyrkogården har alltid varit min hemlighet att gå till sen min pappa dog. Jag gick till hans grav och satte mig framför hans sten och grät. Jag visste vad mitt straff skulle bli nu. Dödsstraff, för att jag trotsade min lärare och skolkade. Mitt liv är en katastrof ändå så det känns inte så hemskt att dö. Jag tittade upp och torkade mina ögon. Jag reste mig upp och hittade en spade bakom pappas gravsten. Jag lyfte upp den och kände på kanten på spaden och den var tillräckligt vass för att skära igenom min hud. Jag tittade upp på himlen och 3 svarta korpar satt på grenarna och iakttog mig.
- livet är aldrig enkelt så jag säger aldrig mer sa jag till mig själv och lyfte spaden mot min hals och skar mig i halsen. Jag känner hur mitt blod rinner ner för halsen och att mitt medvetande börjar tona bort. korparna flög ner från trädet och satte sig på stenen intill mig. Jag började lägga mig ner och mörkret omfamna mig med sina kärleksfulla armar.
Never More
Comment the photo
Lycka till!
6 comments on this photo
Visa toppen
Show footer