November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Sunday 19 February 2012 photo 21/28
|
Change
Att leka med vargen (tävling)
Hon slängde i sig frukosten och tant Katarina suckade när Melinda spillde gröt på den fina sommarklänningen hon fått från missionen. Den ungen kunde aldrig hålla sig ren. Vild som ett gatubarn var hon också. Inte undra på att hon hamnade på trappan till barnhemmet. Under sju år hade Katarina försökt krama vilddjuret ur Melinda och göra henne till en respektabel ung dam. Kanske hon måste vara ännu strängare.
"Jag är klar nu tant Katarina. Hinner jag leka i skogen innan vi ska sälja blommor?"
"Vi går till torget om två timmar så du får inte vara borta längre än en timme." Hon hann knappt avsluta meningen innan Melinda lämnade bordet.
"Gå och byt kläder också. Den klänningen får du inte leka med i skogen" ropade hon strängt efter henne.
"Men vad ska jag ha på mig då?" sa Melinda och kom tillbaka in i matsalen.
"Jag har inget annat."
"Ta den röda tröjan och byxorna du hade igår när ni alla staplade ved."
"Nej det kan jag inte. Byxorna är sönder" sa Melinda och såg ner i golvet.
"Har du haft sönder dem? Kan du aldrig vara rädd om dina saker?" sa Karin ilsket och tog Melinda hårt om armen. "Ikväll är det du som diskar och skurar alla golven i huset. Du ska lära dig att veta hut unge!"
"Men det var inte jag som hade sönder dem. Det var William. Vi lekte kull i skogen och så råkade han fastna i mina byxor med en klo. Det var inte meningen och han sa förlåt." Tant Katarina kokade av vrede.
"William säger du. Han som förvandlar sig till en varg och vill ta dig till fru när du blivit äldre? Är det honom du menar?" Innan Melinda han svara slog Katarina henne hårt över kinden med handflatan.
"Jag vill inte veta av mer lögner och fantasivänner ifrån dig. Jag har tagit dig under mitt tak och gett dig mat och skydd. Du ska visa mig respekt och det är dags att du växer upp" röt hon och slog sedan Melinda på den andra kinden. Det blev helt tyst i matsalen och de andra barnen stirrade på Melinda där hon låg på golvet.
Tant Katarina satte sig på verandan med en kopp te i handen. Dagen hade varit lång och än var den inte över. Melinda hade sprungit till skogs efter uppläxningen och hade inte kommit tillbaka. Flickan hade ingen annan att gå till så Katarina väntade tålmodigt på att hon skulle komma smygandes vid nattens inbrott.
"Jäntan ska få veta att hon lever" mumlade Katarina för sig själv och tog en stor klunk av den varma drycken. Något fångade hennes blick. Likt en stor mörk skugga rörde den sig längs utkanten av skogen. Vad kunde det vara? Vassa tänder glimmade i mörkret och ett par grå ögon såg på henne. Den gjorde sig redo för anfall.
Hon slängde i sig frukosten och tant Katarina suckade när Melinda spillde gröt på den fina sommarklänningen hon fått från missionen. Den ungen kunde aldrig hålla sig ren. Vild som ett gatubarn var hon också. Inte undra på att hon hamnade på trappan till barnhemmet. Under sju år hade Katarina försökt krama vilddjuret ur Melinda och göra henne till en respektabel ung dam. Kanske hon måste vara ännu strängare.
"Jag är klar nu tant Katarina. Hinner jag leka i skogen innan vi ska sälja blommor?"
"Vi går till torget om två timmar så du får inte vara borta längre än en timme." Hon hann knappt avsluta meningen innan Melinda lämnade bordet.
"Gå och byt kläder också. Den klänningen får du inte leka med i skogen" ropade hon strängt efter henne.
"Men vad ska jag ha på mig då?" sa Melinda och kom tillbaka in i matsalen.
"Jag har inget annat."
"Ta den röda tröjan och byxorna du hade igår när ni alla staplade ved."
"Nej det kan jag inte. Byxorna är sönder" sa Melinda och såg ner i golvet.
"Har du haft sönder dem? Kan du aldrig vara rädd om dina saker?" sa Karin ilsket och tog Melinda hårt om armen. "Ikväll är det du som diskar och skurar alla golven i huset. Du ska lära dig att veta hut unge!"
"Men det var inte jag som hade sönder dem. Det var William. Vi lekte kull i skogen och så råkade han fastna i mina byxor med en klo. Det var inte meningen och han sa förlåt." Tant Katarina kokade av vrede.
"William säger du. Han som förvandlar sig till en varg och vill ta dig till fru när du blivit äldre? Är det honom du menar?" Innan Melinda han svara slog Katarina henne hårt över kinden med handflatan.
"Jag vill inte veta av mer lögner och fantasivänner ifrån dig. Jag har tagit dig under mitt tak och gett dig mat och skydd. Du ska visa mig respekt och det är dags att du växer upp" röt hon och slog sedan Melinda på den andra kinden. Det blev helt tyst i matsalen och de andra barnen stirrade på Melinda där hon låg på golvet.
Tant Katarina satte sig på verandan med en kopp te i handen. Dagen hade varit lång och än var den inte över. Melinda hade sprungit till skogs efter uppläxningen och hade inte kommit tillbaka. Flickan hade ingen annan att gå till så Katarina väntade tålmodigt på att hon skulle komma smygandes vid nattens inbrott.
"Jäntan ska få veta att hon lever" mumlade Katarina för sig själv och tog en stor klunk av den varma drycken. Något fångade hennes blick. Likt en stor mörk skugga rörde den sig längs utkanten av skogen. Vad kunde det vara? Vassa tänder glimmade i mörkret och ett par grå ögon såg på henne. Den gjorde sig redo för anfall.
Comment the photo
Om jag inte har fel nu så är du medlem på min sida för Milly Blakewood, märkte jag nu :) är väldigt kul att se något som någon som gillar det jag skriver skrivit^^
10 comments on this photo
Visa toppen
Show footer