November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Friday 27 January 2012 photo 20/28
|
Change
Mitt bidrag till tävlingen! Detta är början på en berättelse som går att läsa hos gruppen Med vinden.
Kanonerna från skeppen dundrade då de möttes i den slutliga striden vid den stora hamnstaden Almion. Pelare av rök steg mot skyn och människor kämpade för att få elden under kontroll. Markstrider hade länge rasat i hamnens västra del där pistolskotten och svärdens klingande ständigt ljöd. Röken låg som ett tjockt täcke över hustaken och spydde aska över den en gång så fridfulla staden.
Ett alarmerande kaos rådde på gatorna och marken skakade då ännu ett skepp kraschlandade och krossade ett tempel tillägnat Kan-tar-osios, Gud-över-solen under sitt skrov. Böner om räddning och fred dog ut och begravdes under stenmassorna som kröntes av det hårt sargade skeppet. Dess mast var fortfarande intakt men skrovet hade slitits upp och tre av de fyra venoriummotorerna var utom räddning. Skeppet skulle aldrig mer lyfta och den överlevande besättningen försökte desperat att överge vraket innan den efterjagande fienden skulle hinna ikapp. De skulle inte hinna långt. En större jagare hade blivit synligt genom det tjocka täcke av rök som virvlade över Almion. De fem väldiga venoriummotorerna under skeppet gav ifrån sig ett bullrande ljud och lyste upp taken och marken under sig med det blå och lilaaktiga skenet som motorerna alstrade. Den kunde liknas med en drake då de väldiga gröna seglen tornade upp sig som jättelika vingar, men de brända hålen i seglet vittnade dock om dess dödlighet.
Skeppet var nu så nära att de flyende männen från båten kunde urskilja dess namn som skrivits med snirkliga guldbokstäver, Kalmiko 12.
"Kapten, ett långskepp har strandat föröver vid Liljetorgets tempel över Kan-tar-osios. Den bär Angaliöns vapensköld. Löjtnant Parlin har bekräftat att det är ett fiendeskepp. Vad är dina order sir?" skrek matrosen med hetsig och mycket hög röst för att höras över oväsendet.
Den tjocka röken fick den unga mannens ögon att tåras och han höjde en sjal mot munnen för att kunna andas lättare. Hans kläder var täckta med sot och svetten rann i ansiktet. Kaptenen spillde ingen tid och jäktade till relingen där han spanade med kikaren efter skeppet. Mycket riktigt så var det ett angaliskt långskepp då han tydligt kunde se dess vapensköld med dem korsade och bevingade svärden. Kaptenen skrek ut sin order till männen och snart så tog kanonen i fören sikte på sitt byte. I en explosion förvandlades långskeppet till ett regn av bråte och tryckvågen fick ytterligare delar av templet att rasa ihop.
Jagaren girade babord, krängde till av explosionen och steg sedan snabbt i höjd. Kaptenen manövrerade skickligt rodret och styrde skeppet ut ur röken där de skulle få en betydligt bättre överblick av slagfältet. Solens strålar kom dem till mötes och fick skeppet att gnistra och skimra som ett vackert smycke. De varma strålarna fångades av seglen och omvandlades till energi som motorerna girigt sög åt sig av. Med nyvunnen kraft sköt de fram med sikte på en annan strid som rasande tog plats framför dem.
Andre styrman banade sin väg fram till kaptenen på vana ben, borstade av sin bruna uniform och tog sedan till orda. "Sju män är lindrigt skadade och tre mer allvarligt. Kalmiko12 har krångel i B2 motorn och den mellersta stagfocken har rivits itu. Reparationerna är redan igång" förkunnade styrmannen och såg på kaptenen.
"Utmärkt. Vi har inte längre skydd av röken så förbered mannarna och ladda alla kanonerna. Vi ger oss ut på öppet slagfält" sa kaptenen och styrde ut över hamnens kant.
Befallningen skreks ut och Kalmiko 12 befann sig nu mellan de båda stridande öarna som tornade upp sig mot varandra, den Angaliskaön och Kalmikanskaön. Andre styrman blickade ut över scenen framför sig med en bekymrad och eftertänksam min som noterades av kaptenen.
"Vad tynger ditt sinne Vantiro" sa kaptenen i egenskap som farbror och med den alltid så lugna och melodiska rösten.
"Jag hade hoppats att den här konflikten skulle lösas på något annat vis. Vi har bedrivit en gynnsam handel med Angaliskaön i över trehundra år och jag har många vänner och kontakter där. Som du också vet är min fru Selin angalier så varje skott från våra kanoner gör mig ont" sa andre styrman och fingrade på ett armband hans dotter gjort åt honom. De glaserade lerpärlorna glänste i det starka solljuset och fyllde honom med en viss värme och tröst. "Jag förstår hur du känner men detta krig är vår sista utväg från undergång. Det gäller oss eller dem" sa kaptenen nu mer nedstämt och såg från sin unga skyddsling till den jättelika svävande ön som sakta kom dem till mötes.
För ett ögonblick försvann kaptenen i ett hav av minnen och både glädje och sorg speglades i hans ögon. Han såg över axeln på sin hemö och tog sedan ett stadigare tag om rodret. Ännu en gång såg han på Vantiro och nu var all tvivel och oro borta. Bara beslutsamhet fanns kvar. "Om våra öar kolliderar så kommer allt vi någonsin kallat hem att hamna i Eli-shy-hilam-szikarila-misalo, Det-blå-som-slukat-världen. Vi är i krig och ett krig som vi måste vinna. Angalierna kommer kämpa till slutet så jag hoppas Selin och lilla Idun ber för oss och att den mäktiga Kan-tar-osios är på vår sida".
Kalmiko 12 flög som en pil genom luften med den stegrande kronhjorten på de stora seglen. Skrovet glittrade som gröna diamanter på det strömlinjeformade skeppet och motorerna gick på högvarv och lyste ilsket lila. De första fiendeskeppen var nära och kanonerna tog sikte. Kaptenen och besättningen vrålade med gemensamma röster.
"För Kalmikanskaön och vår framtid"
Kanonerna från skeppen dundrade då de möttes i den slutliga striden vid den stora hamnstaden Almion. Pelare av rök steg mot skyn och människor kämpade för att få elden under kontroll. Markstrider hade länge rasat i hamnens västra del där pistolskotten och svärdens klingande ständigt ljöd. Röken låg som ett tjockt täcke över hustaken och spydde aska över den en gång så fridfulla staden.
Ett alarmerande kaos rådde på gatorna och marken skakade då ännu ett skepp kraschlandade och krossade ett tempel tillägnat Kan-tar-osios, Gud-över-solen under sitt skrov. Böner om räddning och fred dog ut och begravdes under stenmassorna som kröntes av det hårt sargade skeppet. Dess mast var fortfarande intakt men skrovet hade slitits upp och tre av de fyra venoriummotorerna var utom räddning. Skeppet skulle aldrig mer lyfta och den överlevande besättningen försökte desperat att överge vraket innan den efterjagande fienden skulle hinna ikapp. De skulle inte hinna långt. En större jagare hade blivit synligt genom det tjocka täcke av rök som virvlade över Almion. De fem väldiga venoriummotorerna under skeppet gav ifrån sig ett bullrande ljud och lyste upp taken och marken under sig med det blå och lilaaktiga skenet som motorerna alstrade. Den kunde liknas med en drake då de väldiga gröna seglen tornade upp sig som jättelika vingar, men de brända hålen i seglet vittnade dock om dess dödlighet.
Skeppet var nu så nära att de flyende männen från båten kunde urskilja dess namn som skrivits med snirkliga guldbokstäver, Kalmiko 12.
"Kapten, ett långskepp har strandat föröver vid Liljetorgets tempel över Kan-tar-osios. Den bär Angaliöns vapensköld. Löjtnant Parlin har bekräftat att det är ett fiendeskepp. Vad är dina order sir?" skrek matrosen med hetsig och mycket hög röst för att höras över oväsendet.
Den tjocka röken fick den unga mannens ögon att tåras och han höjde en sjal mot munnen för att kunna andas lättare. Hans kläder var täckta med sot och svetten rann i ansiktet. Kaptenen spillde ingen tid och jäktade till relingen där han spanade med kikaren efter skeppet. Mycket riktigt så var det ett angaliskt långskepp då han tydligt kunde se dess vapensköld med dem korsade och bevingade svärden. Kaptenen skrek ut sin order till männen och snart så tog kanonen i fören sikte på sitt byte. I en explosion förvandlades långskeppet till ett regn av bråte och tryckvågen fick ytterligare delar av templet att rasa ihop.
Jagaren girade babord, krängde till av explosionen och steg sedan snabbt i höjd. Kaptenen manövrerade skickligt rodret och styrde skeppet ut ur röken där de skulle få en betydligt bättre överblick av slagfältet. Solens strålar kom dem till mötes och fick skeppet att gnistra och skimra som ett vackert smycke. De varma strålarna fångades av seglen och omvandlades till energi som motorerna girigt sög åt sig av. Med nyvunnen kraft sköt de fram med sikte på en annan strid som rasande tog plats framför dem.
Andre styrman banade sin väg fram till kaptenen på vana ben, borstade av sin bruna uniform och tog sedan till orda. "Sju män är lindrigt skadade och tre mer allvarligt. Kalmiko12 har krångel i B2 motorn och den mellersta stagfocken har rivits itu. Reparationerna är redan igång" förkunnade styrmannen och såg på kaptenen.
"Utmärkt. Vi har inte längre skydd av röken så förbered mannarna och ladda alla kanonerna. Vi ger oss ut på öppet slagfält" sa kaptenen och styrde ut över hamnens kant.
Befallningen skreks ut och Kalmiko 12 befann sig nu mellan de båda stridande öarna som tornade upp sig mot varandra, den Angaliskaön och Kalmikanskaön. Andre styrman blickade ut över scenen framför sig med en bekymrad och eftertänksam min som noterades av kaptenen.
"Vad tynger ditt sinne Vantiro" sa kaptenen i egenskap som farbror och med den alltid så lugna och melodiska rösten.
"Jag hade hoppats att den här konflikten skulle lösas på något annat vis. Vi har bedrivit en gynnsam handel med Angaliskaön i över trehundra år och jag har många vänner och kontakter där. Som du också vet är min fru Selin angalier så varje skott från våra kanoner gör mig ont" sa andre styrman och fingrade på ett armband hans dotter gjort åt honom. De glaserade lerpärlorna glänste i det starka solljuset och fyllde honom med en viss värme och tröst. "Jag förstår hur du känner men detta krig är vår sista utväg från undergång. Det gäller oss eller dem" sa kaptenen nu mer nedstämt och såg från sin unga skyddsling till den jättelika svävande ön som sakta kom dem till mötes.
För ett ögonblick försvann kaptenen i ett hav av minnen och både glädje och sorg speglades i hans ögon. Han såg över axeln på sin hemö och tog sedan ett stadigare tag om rodret. Ännu en gång såg han på Vantiro och nu var all tvivel och oro borta. Bara beslutsamhet fanns kvar. "Om våra öar kolliderar så kommer allt vi någonsin kallat hem att hamna i Eli-shy-hilam-szikarila-misalo, Det-blå-som-slukat-världen. Vi är i krig och ett krig som vi måste vinna. Angalierna kommer kämpa till slutet så jag hoppas Selin och lilla Idun ber för oss och att den mäktiga Kan-tar-osios är på vår sida".
Kalmiko 12 flög som en pil genom luften med den stegrande kronhjorten på de stora seglen. Skrovet glittrade som gröna diamanter på det strömlinjeformade skeppet och motorerna gick på högvarv och lyste ilsket lila. De första fiendeskeppen var nära och kanonerna tog sikte. Kaptenen och besättningen vrålade med gemensamma röster.
"För Kalmikanskaön och vår framtid"
Comment the photo
1 comments on this photo
Visa toppen
Show footer