November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Sunday 8 January 2012 photo 14/28
|
Change
Jag kände den varma vinden blåsa genom mitt långa mörka hår medans jag tittade på den orange,gula solned gången som sakta gick längre och längre gick ner bakom staden jag växte upp i.Jag minns det som igår när jag lekte riddare med killarna,jag minns också deras miner när dom fick stryk av en tjej.Helt plötsligt hörde jag klockorna ringa ifrån staden.
"Åh nej! jag är sen! sa jag och reste mig snabbt upp och sprang allt vad jag hade till staden.medans jag sprang såg jag två fåglar flyga runt varandra kärleksfullt, det fick mig att tänka på min underbara Jonathan, han som hjälpt mig under min resa. Och jag minns dom rörande orden han sa: var du än går så kommer jag finnas där oavsett vad, du kan lita på mig Elizabeth.Plötsligt hörde jag ett vrål "Kanell"utbrast jag och stannade med ett leende på läpparna.
Och där va hon min, alldra bästa vän med röd fjäll som lyste som eld och ögon som liknade kristaller.kanell tittade på mig sen på hennes rygg som om hon försökte säga nånting, typ som:Hoppa upp jag ger dig skjuts.Jag hoppade upp på hennes rygg utan att tveka och sen var vi i väg.
"Efter jag hade tämjt dig så trodde jag att du valde följa med din familj, och flyga söder ut?" Hon tittade på mig igen med sina ögon.
"Det kvittar jag är bara glad att få se dig!" sa jag och kramade kanell så mycket jag kunde nå med mina armar. Vi åkte ganska nära staden, det va helt tomt på gatorna, dom ända människorna man såg var tre flickor på väg mot slottet. Dom tittade upp mot mig och vinkade och log, jag vinkade tillbaks, sen va dom i full fart på väg mot slottet igen.När vi landade på slotts trädgården så tittade alla mot mig mot mig, det var annurlunada att ha alla blickar mot mig istället från att ha dom ifrån mig, det var nästan lite obehagligt. När jag kom fram till kunga familjen knä böjde jag. Drottningen kom fram med stadens älstda svärd och sa: Här med dubbar jag dig Elizabeth Storstark som var den första på tusen tals år att lyckas tämja en drake till stadens första och starkaste kvinnliga riddare. Helt plötsligt hörde jag jubel bakom mig, så jag vände mig om. Men det jag såg var Will som kom springande mot mig. Han bärde upp mig och började snurra runt mig i luften, men när han släppte ner mig så kysste han mig, Att få kyssa honom, att få känna hans underbara läppar mot mina var bland det bästa som hänt mig.
Mina två drömmar hade gått i uppfyllelse.¨
Jag deltar i tävlingen:D
Hoppas att ni gillade den!:) (Inga klagomål på namn tack jag är inte så jättebra att komma på det...)
Annons
Comment the photo
♥ Becca ♥
Sun 8 Jan 2012 12:55
den var bra men du stavade fel väldigt mycket och har väldigt långa meningar ibland. men den var bra. jag röstar på dig
Anonymous
Sun 8 Jan 2012 12:59
Tack!:D
Och jo jag vet det blir så ganska ofta när jag skriver på datorn!xD
Och jo jag vet det blir så ganska ofta när jag skriver på datorn!xD
11 comments on this photo
Visa toppen
Show footer