November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Saturday 24 December 2011 photo 4/28
|
Change
"Nej!", skrek jag ut i mitt rum där jag fann mig sittandes på sängen, armen utsträckt mot ingenting. Jag hade haft den här drömmen förut, jag gick i en stor sal som var helt vit och egentligen var det bara ett vitt tomrum, men jag visste att det var en sal. Jag gick och efter ett tag kom jag till en kant, där Han stod. Han var mitt livs kärlek, Mikhail hette han. Han stod med ryggen vänd mot mig och precis när han vände sig mot mig såg jag att han var skadad från en strid, med en annan magiker. Han hade stora sår och hans tröja var uppriven på flera ställen. Han vinkade mot mig och tog ett steg bakåt, föll nerför kanten och ner i det oändliga hålet.
Den här drömmen hade kommit till mig ofta de senaste månaderna, och jag var alltid lika rädd att den var sann. Att Mikhail hade hamnat i strid mot en annan magiker och att han var död. Jag stod inte ut av tanken, Mikhail-död? Aldrig i livet. Jag hoppade upp från sängen och drog på mig ett par mjukisbyxor och en fliströja, t-shirt hade jag redan på mig. Jag smög sakta ut genom min sovrumsdörr så att mamma inte skulle vakna, om hon inte redan gjort det av att jag skrek. Jag nådde fram till ytterdörren snabbt, eftersom vårat hus var byggt mera på längden än på höjden. Jag kom ihåg hans ord så väl "Om du verkligen behöver mig när jag är borta, och du vet att det är för din egen säkerhet, så kan du ställa dig på hustaket där vi först möttes och ropa ut ’Meus Carus’.", Senare hade jag lärt mig att ’Meus Carus’ var Latin för ’Min älskade’.
Jag stod på hustaket och tittade upp i natthimlen, jag drog koftan tätare omkring mig och bannade mig själv över att jag borde ha tagit på mig en jacka. "Meus Carus.", ropade jag relativt högt och väntade. Nästan med en gång såg jag det blå-lila skenet som identifierade min älskling, Magikern Mikhail. "Lily!" skrek han samtidigt som han kastade sig mot mig. "Är du okej? Är din familj ok? Varför ropade du på mig?", Mikhail lät så orolig att jag ofrivilligt drog mig bort från honom. När jag ändå stod så studerade jag honom. Han hade samma ljusbruna hår som han hade haft innan han åkte, han hade jeans och en ljusgrå t-shirt på sig och hans blå-lila ögon glittrade som om han var nära till tårar. "Mikhail...", andades jag ut och kramade honom hårt. "Jag trodde att mina drömmar var sanna, jag trodde att, åh Mikhail!", jag lät mig själv gråta i han famn och jag kände mig så liten när han omfamnade mig. "Det är okej...", sa han och satte sig ner på en stol som vi hade satt där uppe. Jag satt i hans knä och tittade på honom. "Var du orolig?", frågade jag och hoppades att han skulle säga ja. "Såklart!", svarade han och tittade på mig som om jag vore galen. "Jag var utom mig av oro så fort jag hörde dig ropa, jag trodde att du eller din familj hade blivit skadade. Eller ännu värre.", han ryste. "Att du var en vilsen ande.", han kramade om mig ännu hårdare. Jag hade lärt mig att vilsna andar fanns, det var döda människor som kände att de ville ha någonting gjort innan de gick vidare och det var oftast magikernas uppgift att fixa det. "Jag älskar dig så otroligt mycket, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om du hade varit det sistnämnda.", sa Mikhail och jag förstod att han inte ville säga om orden. En vilsen ande var inget att leka med. "Din dröm!", sa han och reste sig upp, vilket tvingade mig att också resa mig. "Vad handlade den om?", nu lät han ivrig och jag satte mig ner på stolen. "Du, du hade slagits mot en annan magiker. Och du gick ner för en kant. Mikhail, du dör i min dröm.", jag tittade ner på mina händer och väntade på hans svar. "Helvete.", sa han och satte sig i skräddarställning bredvid stolen. "Det var inte bra.", han lade sin hand på min. "Nej.", sa jag. Han hade berättat för mig att om människor drömde om magiker så brukade drömmarna bli sanna eller vara sanna, med vissa modifikationer eftersom människans sinne inte var kraftfullt nog att lista ut var och hur allt hände i verkligheten. "Mikhail...", sa jag och tittade rakt på honom. "Dö inte.", jag kände mig så fånig. Allt lät som en riktigt dålig dokusåpa. "Kom med mig.", sa han. "Till Riket, jag blir starkare av din närhet.", han tog min hand och reste sig. "Men min mamma...", sa jag, men ställde mig upp ändå. "Jag skickar någon.", sa han och i bråkdelen av en sekund såg jag det blå-lila skenet och det kändes som om jag vaknade upp bredvid Mikhail, i Riket. "Vi kommer att klara det här tillsammans.", mumlade jag och föll i en djup sömn.
Till tävlingen~
Säg till ifall ni ser några stavfel, jag är ytterst dålig på att upptäcka dem.
Annons
Comment the photo
Lisappe
Wed 28 Dec 2011 21:38
Jag kom på det där några veckor efter att jag hade låtit den "vila" xD
Det blir väldigt ihoptryckt nu :/ Svårt att läsa... :I
Det blir väldigt ihoptryckt nu :/ Svårt att läsa... :I
Anonymous
Thu 22 Dec 2011 17:27
Jag röstar på dig.
Gillade upplägget och idén, dock skulle jag vilja se beskrivningar av omgivningen, men om detta är en del i ett större projekt kan det bäddas in i andra delar.
Du har ett väldigt bra språk!
Gillade upplägget och idén, dock skulle jag vilja se beskrivningar av omgivningen, men om detta är en del i ett större projekt kan det bäddas in i andra delar.
Du har ett väldigt bra språk!
Lisappe
Fri 23 Dec 2011 17:28
Tack! ;u;
Jag är riktigt urusel på att beskriva omgivningarna < u >
ska öva på det! cx
Jag är riktigt urusel på att beskriva omgivningarna < u >
ska öva på det! cx
8 comments on this photo
Visa toppen
Show footer