November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Saturday 24 December 2011 photo 7/28
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/fs_498462611_32846_1321017067/Morkrets_Fall_mitt_bidrag_till_tavlingen_Hon_var_verkligen_ett_barn_utav_stjarnorna_Meningen_ur_den.jpg)
|
Change
Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar.
Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka.
Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia.
Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig åter till sitt minne:
- Jag är den fallna, hade hon sagt. Det var jag som kom för att frälsavärlden, men tidens sand blev mitt misslyckande. Mitt uppdrag är ännu ogjor toch människosläktets framtid än mer oviss.
Hennes ord ekade ännu i hans inre när de i vad som borde varit gryningenåter for in genom portarna till den magnifika borggården.
I samma stund som han steg ut i mörkret såg han hur en svartklädd manlade snaran kring hennes nacke. Ropet av fasa fastnade i hans hals när luckanunder hennes fötter fälldes undan.
I ett ögonblick var allting tyst och stilla. Det enda ljud som kundeurskiljas var nattsyrsornas sång, och hennes kropp såg bruten ut i sin snara.Beviset på hennes slut var tydligt.
Men i nästa sekund drog en kraftig vindil in från öst, och till debeskådandes chock fattade kroppen eld. Det starka skenet hon utstrålade tvingade honom att skydda sina ögon, och när skenet gav vika fanns ingenting irepet förutom några fladdrande klädtrasor.
Tårarna brände innanför hans ögonlock, och han kände som så att alltinghan kämpat för gått förlorat. Men när dagens första solstråle föll på hanstårglittrande kind kunde han äntligen förstå till fullo:<?xml:namespace prefix = o ns = "urn:schemas-microsoft-com:office:office" /><o:p></o:p>
Hon var inte en förkroppsling av det goda, vilket han tidigare trott.Hon var solen själv, den förnämsta av alla stjärnor, och nu hade hon återvänttill sin plats på himlavalvet för att regera där i all framtid.
[Jag mottar gärna konstruktiv kritik på mitt skivande! @BreathingTTS]
[mitt bidrag till tävlingen]
Comment the photo
Äsch, det finns så himla många bra bidrag på den här sidan så det är svårt att välja :)
8 comments on this photo
Visa toppen
Show footer