Jag deltar i tävlingen.

1. Du, jag och döden

Det hade alltid varit mig de kommit till när någon var sjuk. Alla visste att jag var den enda med kunskap nog att lindra någons lidande. Att jag var den enda som kunde bota den som nyss balanserat på kanten mellan liv och död. För mig hade det aldrig varit något annorlunda med det. Jag hade alltid experimenterat med det mesta. Med bär, örter och diverse andra växter jag funnit i skogen. Aldrig hade jag haft mycket pengar och inte heller hade det funnits någon att försörja mig. Det enda sättet för mig att klara mig på hade varit att samla vad jag kunde hitta i skogen och sedan lära mig vad som var ätbart och vad som inte var det. Det var även detta som lärt mig vad som hjälpte mot sjukdomar. Som lärt mig vad naturen hade att bidra med.

Jag borstade av mina smutsiga händer och tog tag i förklädet jag fyllt med svampar. För tillfället var jag bara ute efter ätbara växter och jag var tvungen att samla så mycket som möjligt medan det var säsong för det. Plötsligt hörde jag snabba steg genom skogen. Grenar knäcktes och skräckslagna fåglar flydde snabbt med högljudda vingslag.

- Katherine, du måste hjälpa mig! Det var Pär, stadsrådets assistent som kom springande. Svetten rann nedför hans panna och han hade ett stressat ansiktsuttryck. Han måste ha sprungit långt.

- Vad är det som hänt? svarade jag förvånat, hårt hållande i förklädets kant för att inte tappa något.

- Det är min dotter, Elsa. Hon är sjuk! Hon är så varm och hon vaknar inte! Hennes mor väntar med henne vid din stuga.

Hans röst och hans ögon skrek av desperation, men med en underton av något jag inte kände igen.

- Okej, hjälp mig att bära detta så skyndar vi oss, svarade jag och nickade mot min överfyllda korg. De starka höstvindarna tog vid och piskade de lösa hårtestarna framför mina ögon och skogen verkade liksom kämpa för att hålla sig kvar. För att hålla sig vid liv.

Stigen fram till stugan kantades av småträd och buskar som ännu inte hunnit bli högre än några meter och grenarna böjde sig över oss som ett valv där vi skyndade framåt. Buskagen glesnade och min lilla stuga uppenbarades. Ingen väntade utanför, men vi fortsatte skynda. Kanske hade jag glömt att låsa så de kunnat vänta där inne, men det verkade inte som något jag skulle göra. Nu rann även svetten i mitt ansikte och fick håret att slicka sig längs pannan och käkbenens former. Fick det att klistra sig längs min nacke och hals.

Jag nådde dörren, men den var låst, som jag trott. Jag såg på Pär som ställt ned korgen och nu stod lugnt på gårdsplanen bredvid det lilla grönsakslandet som även det börjat ge efter för höstens mörknande färger. Stressen och rädslan i hans ansikte var som bortblåst och vad som återstod var bara ett iakttagande uttryck. Jag hörde steg bakom mig och släppte taget om förklädet, fortfarande fast vid Pärs blick. Svaga dunsar hördes när svamparna föll till marken och vinden fortsatte att blåsa. Träden släppte taget om sina löv som dansade förbi i utkanten av mitt synfält. Jag kände händer på min rygg, om mina armar. Bestämda rörelser som höll mig fast och stilla. Kanske även röster, men jag kunde inte höra dem. Förstod inte orden de uttalade, men jag visste ändå vad de sa. Mina händer, armar, ben och fötter bands ihop för att jag inte skulle fly, något jag ändå inte skulle varit kapabel till. Min blick var fortfarande sammanflätad med Pärs, men uttrycket i hans ansikte, i hans ögon var inte längre detsamma. Återigen hade det ändrats och nu övergått i skuld. Jag tvingades bryta ögonkontakten när någon lyfte upp mig, hängde mig över axeln och började gå. Rösterna fortsatte att säga saker, men jag hörde dem fortfarande inte.

Repen stramade åt kring min hals, kring min midja, kring hela mig. I en cirkel hade hela staden samlats för att se mig. Som ett exotiskt djur i bur som satts där för att underhålla och tjäna pengar åt en trubadur på genomresa. Jag såg inte på någon men alla såg på mig. Alla blickar riktade mot den farliga kvinna som utövat trolldom för att förhäxa och förslava alla i sin närhet och som nu skulle möta sitt eget mörker tillsammans med solnedgången. Jag lutade huvudet bakåt mot den påle jag nu stod fastbunden vid. Rådet talade till publiken, talade till mig. Jag hörde ingenting av vad de sa, men jag visste. Männen med facklorna närmade sig och jag kände därefter hur värmen steg. Jag såg lågorna höja sig över mig. Kände lukten av brinnande trä. Brinnande kläder. Lågor som bet sig in och kämpade för att äta upp mig. Allt blev mörkare och jag blundade. Stängde av.

Åskådarnas skrik och jubel hördes inte längre. Värmen och repen var borta. Jag låg ned på marken. Jag kunde se trädtopparna som vajade i takt ovanför mig och jag kände att någon rörde vid mina ben. Det var så tyst. Jag försökte röra mig, säga något, men kunde inte förmå mig själv att få ut några ord. Jag kände lukten av bränt hår och smaken av rök i min mun gick inte att undgå. Jag hostade och händerna på mina ben försvann. Trädtopparna ovanför mig ersattes av ett mansansikte. Hans välmarkerade kindben var benvita och de mörka ögonen, det mörka håret, de mörka dragen som kantade allt det vita skrek av död. En död som räddat mig från döden.

- Boel Engman

Säger precis som min kollega där nere; Lycka till!