November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Sunday 26 February 2012 photo 23/28
|
Change
tävling ;)
"Du kommer att ångra det här!" väste jag mellan tänderna. Han stod så nära att jag kunde känna hans andedräkt. Han rörde på sig obekvämt. "Vad tror du? Att vi ska tro dig?" skrattade han. " Du kommer hit och säger att du kan döda oss, vi är de äldste därmed blir vi starkare!" säger ledaren och flinar. Jag ler ett ondskefullt leende. Hans flin dör. "Okej ni valde vägen, vem först?" Frågar jag nonchalant. Jag rör mig mot en av väckarna. Jag känner en knuff mot sidan men inget som kan hindra mig från att ta mig fram. Det visar sig att det var Demitri (den störste av dem) som försökte nocka mig ur vägen. Jag hör hur de drar efter andan när jag tar en ung flicka och håller henne över marken. "Du, du är är en av oss... släp ned flickan på golvet så kan vi prata" Säger han stressat men de får skylla sig själva. Jag dödade den unga vampyren och vände mig tillbaka till de andra. De blänger på mig med mörka ögon. "Ni skulle ha lyssnat" säger jag bara och ler ett ondskefullt leende. "Vi ska lyssna, vi lovar" säger de och bugar. Detta var livet eller odödliga livet kanske? "Nå jag vill att ni lämnar Varulvarna ifred" säger jag. Lucas drar efter andan. Han hade haft en konflikt med vargarna i många år. Hans fru hade blivit dödad av en. Men jag brydde mig inte, nu var de några av mina närmaste vänner. De hade aldrig brytt sig om att jag var vampyr. "Om inte?" frågar Carlo (ledaren). "Åh enkelt då dödar jag er och tar tronen" säger jag enkelt. "Avgjort, men jag har en fråga" säger Carlos. "Vist vad är frågan" frågar jag och nickar. "Hur kommer det säg att vi inte kan känna att du är Vampyr" säger han. "jag är er stora-syster" säger jag och flinar. "Vi har ingen syster" säger Simon som har varit tyst hela samtalet. Jag minns honom när han var liten han var så full av liv. "Jo det har ni, jag är beviset... Mor och far dog och jag ville inte ha något med er att göra, jag lämnade er med en familj så att ni skulle ha chansen att få det bra... Men titta vad som hände" Säger jag och minns dagen jag hade lämnat dem.
"Lämna oss inte!" skrek Lucas desperat. Medan han knep sig fast på mitt ben. "Jag måste! Jag kan inte ta hand om er längre" Säger jag och föser in mina tre bröder i huset. När jag lämnar dem kan jag fortfarande höra tjuten av sorg.
"Du övergav oss" säger Lucas. "Ja det gjorde jag... Ni hade aldrig klarat er i min värld" Säger jag och ser den lilla söta Lucas framför mig. Mitt döda hjärta värker till. Jag visar det inte för dem utan fortsätter hålla samma onske-fulla flin. "Det blev som det blev... Nu är ni kungar och sköter er exemplariskt" säger jag och försöker le. "Jag är stolt över er" jag spottar ut orden som om de var svordomar. "Då ses vi snart" säger jag och niger och går mot hissen. Bakom mig hör jag hur de skriker. "Vänta!", "Stanna hos oss", "Vi behöver dig" precis som den föra gången jag lämnade dem.
------- tillbaka hos varulvarna---------
En av de gigantiska vargarna kommer mot mig. "Ta det lugn Joel! Det är jag" säger jag och ser hur ett stort vargflin leker på hans läppar. Han skäller ett skal. Då kommer resten rusande de springer (bokstavligt talat) ned mig. De slickar mig i ansiktet och jag skrattar förtjust. "Okej nu tar vi oss hem" säger jag och flinar. "Förste hem?" frågar jag. Seth tjuvstartar. "Hey! Vänta!" skriker jag och vi springer. De dundrar igenom skogen medan jag elegant springer, hoppar igenom den. Jag stannar framför huset. Det är (för andra) ett ruckel som ser ut att det kommer ramla omkull om man bara blåser på det. Jag går igenom dörren och möts av Derek. En av ledarna i Varulvs flocken. "Du kom hem oskadd" säger han lättat och ger mig en stor björn-kram. "det är lite förolämpande att ni har så låga tankar om en vampyr-drottning!" säger jag och skrattar. "Jaja" säger han bara och går över till sin fru Adriana som ler som en galning. "ADRIANA!" skriker jag. Jag tar henne med storm. "Jag har saknat dig sååå mycket" viskar hon i mitt öra. Resten av flocken kommer in igenom dörren. Joel tar mig i sina armar och kysser mina kinder. "Jag trodde att du aldrig skulle komma tillbaka" viskar han. "Jag kom hem... Jag sa ju att det bara skulle bli farligt för er!" säger jag och riktar mig mot resten. Alla ger mig en en-armad kram. "Det har varit tråkigt utan dig Elise! Ingen att slås med" säger Hugo och flinar. "Sant, det var synd att de inte gjorde något motstånd... Då hade jag fått döda lite, men, men man kan inte få allt man vill ha!" Flocken bryter ut i ett stort gapskratt.
Annons
Comment the photo
Kimmmmmm
Sun 26 Feb 2012 17:55
Jätte bra! Försök att lägga till kommatecken och punkt på rätt ställe. Och så ska det kanske vara lite mer mellanrum, blir lite jobbigt att läsa annars! :)
Anonymous
Mon 27 Feb 2012 21:45
hon är underbar på många sätt men on blir riktigt elak mot sina bröder ;P hon har två sidor ;)
Anonymous
Mon 27 Feb 2012 21:49
precis ;D måste bara hitta ett bra namn till min lilla saga...
13 comments on this photo
Visa toppen
Show footer