November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Friday 2 March 2012 photo 24/28
|
Change
Yo, mitt bidrag till tävlingen,
and not only that...
Enyoy! =D
Ögonen lyste röda i det becksvarta mörkret.
Jessica kände hur hennes hand krampaktigt höll pistolen i ena handen och kniven i den andra. Hon hade fler dolda vapen på sig men vågade inte riskera att slappna av.
Ögonen kom närmare och närmare tills hon kunde känna den kalla värmen omsluta henne och de rosslande andetagen andades precis vid hennes öra. Jessica tvingade sig att inte slänga sig skrikande på marken och be för sitt liv.
"Kom igen nu, Jessie," tänkte hon inombords. "Du har lyckads förut, du kan igen. Spelar ingen roll om den här är några sekel äldre..."
Okej, den pep-talken fungerar inte. Jessica spände kroppen och tvingade sig att möta den trehundraåriga vampyren som blivit dömd till döds på grund av massakern mot tolv kvinnor, fem barn och tre män.
"Stephen Gallo, ni är dömd..." tja, hennes röst lät bestämd tills han avbröt henne.
"De skickar dig, en liten älva att döda mig? Det är förolämpande!" Hans skratt gav henne kalla kårar och fick blodet att isa sig.
Återigen samlade Jessica mod och mötte stolt mördarens blick och avslutade meningen.
"... till den slutliga döden på grund av Ferish massakern".
Återigen hördes det isande skrattet.
"Oh, goda tider. Men allvarligt lilla alv, tror de du, en liten kvinna, knappt i sina bästa år kan döda mig?"
Jessica började bli arg. Hon kunde inte hjälpa att hon inte var längre än 1.59, och hon vägrade att bli illa behandlad av en varelse som borde varit damm för sekel sen! Hon hade just fyllt tjugotre och var i perfekt ålder!
Utan förvarning gjorde hon ett utfall med kniven och hon fick en svag tillfredsställelse då hon hörde att hon träffat och sedan såg den djupa skåran i kinden. Den glädjen försvann dock då det ilskna morrande hon hörde just innan de kalla, men ändå varma, händerna slöts runt hennes hals och hon såg huggtänderna glimma till.
Det var ute med henne.
I ett sista försök att överleva vred hon handen med pistolen och avfyrade vapnet rakt in i hans skrev.
Skriket var fruktansvärt, men Jessica kunde inte tänka på det utan flög på vampyren....
(Det är en del ur påbörjad bok/novell, drf abrupt slut, hope you enyoy, och om nån gillar och vill fortsätta läsa, kommentera)
Enyoy! =D
Ögonen lyste röda i det becksvarta mörkret.
Jessica kände hur hennes hand krampaktigt höll pistolen i ena handen och kniven i den andra. Hon hade fler dolda vapen på sig men vågade inte riskera att slappna av.
Ögonen kom närmare och närmare tills hon kunde känna den kalla värmen omsluta henne och de rosslande andetagen andades precis vid hennes öra. Jessica tvingade sig att inte slänga sig skrikande på marken och be för sitt liv.
"Kom igen nu, Jessie," tänkte hon inombords. "Du har lyckads förut, du kan igen. Spelar ingen roll om den här är några sekel äldre..."
Okej, den pep-talken fungerar inte. Jessica spände kroppen och tvingade sig att möta den trehundraåriga vampyren som blivit dömd till döds på grund av massakern mot tolv kvinnor, fem barn och tre män.
"Stephen Gallo, ni är dömd..." tja, hennes röst lät bestämd tills han avbröt henne.
"De skickar dig, en liten älva att döda mig? Det är förolämpande!" Hans skratt gav henne kalla kårar och fick blodet att isa sig.
Återigen samlade Jessica mod och mötte stolt mördarens blick och avslutade meningen.
"... till den slutliga döden på grund av Ferish massakern".
Återigen hördes det isande skrattet.
"Oh, goda tider. Men allvarligt lilla alv, tror de du, en liten kvinna, knappt i sina bästa år kan döda mig?"
Jessica började bli arg. Hon kunde inte hjälpa att hon inte var längre än 1.59, och hon vägrade att bli illa behandlad av en varelse som borde varit damm för sekel sen! Hon hade just fyllt tjugotre och var i perfekt ålder!
Utan förvarning gjorde hon ett utfall med kniven och hon fick en svag tillfredsställelse då hon hörde att hon träffat och sedan såg den djupa skåran i kinden. Den glädjen försvann dock då det ilskna morrande hon hörde just innan de kalla, men ändå varma, händerna slöts runt hennes hals och hon såg huggtänderna glimma till.
Det var ute med henne.
I ett sista försök att överleva vred hon handen med pistolen och avfyrade vapnet rakt in i hans skrev.
Skriket var fruktansvärt, men Jessica kunde inte tänka på det utan flög på vampyren....
Annons
Comment the photo
Loqk
Sat 3 Mar 2012 16:00
Den var bra :D skriver själv en bok om vampyrer och varulvar.
Vill verkligen läsa mer av den^^
Vill verkligen läsa mer av den^^
Loqk
Sun 4 Mar 2012 14:07
visst^^ de första 6 kapiteln finns ute att läsa, finns en grupp här på bdb som heter: Milly Blakewood. Där kan du läsa :D
När den är helt klar ska jag trycka den o den kommer även att komma ut i Hässleholmsbokhandel ;D
När den är helt klar ska jag trycka den o den kommer även att komma ut i Hässleholmsbokhandel ;D
Loqk
Sun 4 Mar 2012 14:51
ja det är väldigt otroliget :D men har hållit på i snart ett år! Ibland måste man ha tur ;D hoppas du gillar den <3
Anonymous
Sat 3 Mar 2012 08:55
Den var spännande :) men skulle vampyren verkligen varit en dam för flera sekel sedan? ;)
Anonymous
Fri 2 Mar 2012 23:48
spännande (y)
15 comments on this photo
Visa toppen
Show footer