November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Sunday 11 March 2012 photo 26/28
|
Change
Jag är med i tävlingen!:)
Den stora fullmånen lyste i den stjärnklara natthimmeln.
Jag släpade fram mina barfota fötter genom skogen och hållde klackarna i mina händer.
Maskaran hade runnit på grund av mina tårar.
Den sena vinter vinden var kall och min korta klänning var inte tillräcklig lång för att varken skydda mig mot den kalla vinden eller grenar som stod rätt upp.
Skogen var väldigt djup, jag vet inte hur länge jag har gått utan att se ett enda hus.
Lusten att bara sätta sig ner och luta sig emot ett träd och bara frysa ihjäl var mycket frästande, men jag fortsatte att gå.
"Man kan aldrig lita på sin bästis"sa jag tyst för mig själv.
Man berättar för den hur mycket man gillar en kille och sen ser man dom sitta och hångla på festen både hon och jag hade sett fram emot.
"Dom letar säkert inte ens efter mig när dom båda såg att jag sprang ut till skogen så fort jag kunde."
Jag hörde ett svagt prassel komma ifrån buskarna.
Men jag bara fortsatte gå och tänkte mig att det bara var en ekorre eller nåt.
Helt plötsligt hörde jag pinnar knäckas överallt runt omkring mig, jag stannade till.
Allt jag kunde höra var pinnar som knäcktes, mina hjärtslag och min röst i huvudet som undrade va det kunde vara.
Men vad det en var sån hade den omringat mig genom att gå runt i cirklar i mörkret.
Jag kände hur den tittade på mig och hur den förberede sig på att börja jaga, jag skulle inte låta den vänta så jag började springa allt vad jag hade, jag brydde mig inte om vart bara jag kom bort.
Jag tittade bakom mig och såg en stor människo liknande varg, jag började springa fortare.
Jag kände hur mitt hjärta började dunka fortare och hur smaken av blod tog över munnen.
Helt plötsligt så ramlade jag ner i en å där isen precis måste ha smält bort.
Den var inte djup så det var bara att fortsätta springa.
När jag kommit över så var det tyst, jag tittade bakom mig men där fanns det ingen best längre så jag bestämde mig för att hitta en väg och börja leta efter ett hus eller nåt så jag kan ringa hem.
När jag titta framåt igen så fick jag varma andetag på ena sidan av min nacke, jag försökte springa iväg men det var ingen ide, den stora besten hade tagit fast mig med sina klor.
Den stora fullmånen lyste i den stjärnklara natthimmeln.
Jag släpade fram mina barfota fötter genom skogen och hållde klackarna i mina händer.
Maskaran hade runnit på grund av mina tårar.
Den sena vinter vinden var kall och min korta klänning var inte tillräcklig lång för att varken skydda mig mot den kalla vinden eller grenar som stod rätt upp.
Skogen var väldigt djup, jag vet inte hur länge jag har gått utan att se ett enda hus.
Lusten att bara sätta sig ner och luta sig emot ett träd och bara frysa ihjäl var mycket frästande, men jag fortsatte att gå.
"Man kan aldrig lita på sin bästis"sa jag tyst för mig själv.
Man berättar för den hur mycket man gillar en kille och sen ser man dom sitta och hångla på festen både hon och jag hade sett fram emot.
"Dom letar säkert inte ens efter mig när dom båda såg att jag sprang ut till skogen så fort jag kunde."
Jag hörde ett svagt prassel komma ifrån buskarna.
Men jag bara fortsatte gå och tänkte mig att det bara var en ekorre eller nåt.
Helt plötsligt hörde jag pinnar knäckas överallt runt omkring mig, jag stannade till.
Allt jag kunde höra var pinnar som knäcktes, mina hjärtslag och min röst i huvudet som undrade va det kunde vara.
Men vad det en var sån hade den omringat mig genom att gå runt i cirklar i mörkret.
Jag kände hur den tittade på mig och hur den förberede sig på att börja jaga, jag skulle inte låta den vänta så jag började springa allt vad jag hade, jag brydde mig inte om vart bara jag kom bort.
Jag tittade bakom mig och såg en stor människo liknande varg, jag började springa fortare.
Jag kände hur mitt hjärta började dunka fortare och hur smaken av blod tog över munnen.
Helt plötsligt så ramlade jag ner i en å där isen precis måste ha smält bort.
Den var inte djup så det var bara att fortsätta springa.
När jag kommit över så var det tyst, jag tittade bakom mig men där fanns det ingen best längre så jag bestämde mig för att hitta en väg och börja leta efter ett hus eller nåt så jag kan ringa hem.
När jag titta framåt igen så fick jag varma andetag på ena sidan av min nacke, jag försökte springa iväg men det var ingen ide, den stora besten hade tagit fast mig med sina klor.
Comment the photo
6 comments on this photo
Visa toppen
Show footer